Uppdrag Granskning visade i förra veckan ett reportage med titeln Flykten från förortsskolorna. Det handlar i korthet om att det fria skolvalet gör att många elever med ambitioner och höga betyg som kommer från så kallade utsatta områden väljer bort den närmaste skolan och istället söker sig till centrala skolor med bättre rykte. Johannes Lundblad, som är docent i pedagogik, menar i programmet att det fria skolvalet har kommit att handla mindre om att välja en bra skola än att välja bort en dålig skola.

Kvar på förortsskolorna blir, enligt reportaget, ofta de stökiga eleverna med dåliga betyg och låga ambitioner. Detta i sin tur leder till att många duktiga lärare säger upp sig och att skolan får ett ännu sämre rykte. Det blir kort sagt en negativ spiral. 

Det här är förstås ett allvarligt problem, väl värt att belysa. Men det är också ett komplext problem utan några självklart enkla lösningar. För även om det finns stora problem med det fria skolvalet så vore alternativet att gå tillbaka till som det var innan 1992 varken realistiskt eller önskvärt – när alla elever skulle gå i  den närmaste skolan och bara rika familjer kunde välja en privatskola. Det skulle i så fall inte vara nog med att alla barn och ungdomar måste gå i skolan i tio år (eller tretton år om regeringen får som den vill). Om en elev blir mobbad eller mår dåligt i skolan kommer hen ändå vara tvungen att gå kvar där. Om ni inte ser det absurda i det kan ni tänka på hur det skulle vara om vuxna tvingades gå till samma arbetsplats varje dag utan någon möjlighet att byta jobb eller säga upp sig. 

Problemen med skillnader mellan skolor bottnar inte bara i skolvalet. Många faktorer samverkar, till exempel medierapporteringen, bostadssegregationen, rasismen och inkomstklyftorna. Att elever väljer bort vissa skolor beror inte bara på att skolan är sämre utan också på att skolan och området har ett dåligt rykte. Rykten kan i sin tur bero på många saker, men utan tvekan är medierapporteringen en viktig del. Att skolorna är segregerade hänger också ihop med att städerna är segregerade. Även om vi skulle återgå till att alla måste gå på den närmaste skolan skulle det alltså inte lösa hela problematiken eftersom fattiga och rika barn bor i olika områden och det av naturliga skäl oftast är barn som kommer från en fattig uppväxt som får större problem i skolan. 

Så vad kan göras? Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) lyfter i programmet fram två saker som han ser som viktiga: satsa mer resurser på de skolor där elever har det tufft och bryta segregationen. Det första är inte mycket att säga om, självklart ska skolor med problem få mer resurser. När det gäller det andra nämner Fridolin att han har lagt fram ett förslag till riksdagen som han säger går ut på att vi inte ska ha ”blandade skolor som sorterar barn utifrån bakgrund”, men det blir aldrig riktigt utrett vad han menar med detta och vad förslaget innebär rent konkret. 

En idé som lades fram av Skolkommissionen för ungefär ett år sedan var att om konkurrensen om platserna på en skola är hård ska valet i vissa fall kunna styras av lottning, istället för närhetsprinciper och kötid. Det skulle kanske kunna ha en positiv effekt, eftersom välutbildade föräldrar tenderar att göra ett aktivt val på ett tidigare stadium än föräldrar med lägre utbildning, men frågan är om det är tillräckligt. En kan också tänka sig någon form av kvotsystem, alltså att barn med föräldrar som har en viss inkomst eller utbildningsnivå skulle kvoteras in på vissa skolor, men det skulle också sätta en stämpel på barnen som säger att de är sämre elever bara för att de kommer från en fattigare miljö eller har föräldrar med lägre utbildning. 

Även om en del av det Gustav Fridolin säger låter bra andas alla hans svar lite för mycket misstro mot kommunerna och lite för mycket övertro på att staten ska kunna lösa alla problem. Till exempel säger han att staten ska kunna ”gå in” och bedriva utvecklingsarbete på de skolor som misslyckas och att det även ska vara möjligt för staten att stänga kommunala skolor som det går dåligt för. Det här statskramandet rimmar ganska illa med den tro på decentralisering som är en del av den gröna ideologins kärna.  

Jag tror att hur vi än vi vrider och vänder på problemet kommer det alltid finnas ”bättre” och ”sämre” skolor. Vi kan jämföra med glesbygdsproblematiken. På samma sätt som det sker en flykt från förortsskolorna till innerstadsskolorna sker det också en flykt av ungdomar med höga ambitioner från glesbygdskommunerna till storstäderna. Lika lite som vi kan tvinga dessa att bo kvar i sin hemkommun kan vi tvinga elever att stanna på sin hemskola. 

Men vad vi kan, och bör, göra är att se till så att skillnaderna mellan stad och landsbygd och mellan förortsskolor och innerstadsskolor minskar, att bygga bort bostadssegregationen, att minska löneklyftorna och att motarbeta de fördomar som finns om förorterna. På så sätt kanske vi kan skapa en inte helt, men åtminstone någorlunda, jämlik skola.