DEBATT. Under 2017 förmedlades drygt 11 600 bostäder genom Stockholms bostadskö och vid slutet av året stod nästan 600 000 människor i kön som bara blir längre. Numer tar det i snitt tio år att få sin första bostad. Samtidigt är hyresbostäderna som byggs för dyra för de flesta att bo i. Snitthyran för en nyproducerad tvåa är nära 9 000 kr och kräver en lön på 27 000 i månaden enligt Boverket.
De nya lägenheterna undsätter alltså inte de unga och fattiga, utan snarare den övre medelklassen. Skulle man mot förmodan tillåtas hyra en nyproducerad lägenhet sväljs hela lönen av hyran, precis som den gör för alla som hyr sin lägenhet i andra hand. De höga boendepriserna förlamar fattiga stockholmares möjligheter att spara till eget boende, vilket cementerar deras position i ekonomiskt utsatthet.
”De höga hyresnivåerna är ett växande problem och inte långsiktigt hållbara. Konsekvenserna ser vi i form av ökad trångboddhet. Vi behöver inte fler Hammarby sjöstad eller dyra objekt, utan lägenheter som folk har råd att efterfråga. Det har inte människor i dag” sa Erik Elmgren från Boverket i Dagens Nyheter (4/4–18).
Nu stoltserar regeringen med att det byggs mer än på mycket länge, och visst ska de ha en eloge för det. Men ska vi få de billiga bostäderna som unga och fattiga efterfrågar måste det också till förändringar av reglerna för hur bostäder byggs. Självklart ska våra hyresbostäder vara av hög kvalitet, men den detaljstyrningen som påtvingas byggarna är inte rimlig. Den står i vägen för såväl små singelbostäder som kollektiva boendelösningar som är både billiga och platssnåla.
Trots att kvadratmetrarna blir dyrbarare och färre att tillgå måste svenska byggare förhålla sig till regler som ter sig helt onödiga, som att sovrum måste ha ett fönster mot det fria eller att sällskapsytan måste ha plats för en bäddsoffa, en fåtölj och ett soffbord. Liknande regleringar står även i vägen för att bygga kollektiva hyresbostäder, där var och en har ett eget rum men delar på gemensamma ytor som storkök och större duschrum.
Bostadsbristen är inget unikt för Stockholm. Vi lever i urbaniseringens tidevarv och städer växer sällan lika snabbt som intresset för att bo i dem. Men till skillnad från andra storstäder som Los Angeles, New York, Tokyo och Toronto har vi inte förändrat våra regelverk efter de nya förutsättningarna. Där testas nya innovativa boendelösningar som mikrolägenheter, där hela lägenheten är ett litet väldisponerat rum, stora kollektivbostäder där man delar allt utom ett sovrum och så kallade ”pod-bostäder” där till och med sovytorna delas och endast sängen, eller ens ”sovpod” är personlig.
Den här typen av lösningar är främmande för oss svenskar, men såväl planetära som fysiska begränsningar kommer tvinga oss i den riktningen. De moderna bostäderna måste bli billigare, mer platseffektiva och mer resurssnåla. Omställningen skulle innebära betydande vinster för klimatet, individen och byggaren, oavsett om den är statlig eller privat. Men i Sverige går vi snarare åt andra hållet. När andra möjliggör för innovativa boendelösningar som hjälper de med minst pengar höjer vi kraven så det bara går att bygga åt de rikaste. Den Socialdemokratiska drömmen går före den rådande verkligheten.
Det är dags att göra upp med Socialdemokraternas förlegade bostadsideal och acceptera verklighetens begränsningar, för ingen kan bo i deras luftslott. Hyresrätter, varken i första eller andra hand, kan inte vara det dyraste alternativet om stora städer som Stockholm ska överleva.
