Det är en vardag i januari, strax efter öppning, och mitt sällskap och jag kliver in genom den lite märkligt konstruerade entrén. Väl inne möts vi av ett trevligt litet krypin, med klädda soffor och fåtöljer.

Två sällskap har redan tagit plats. Vi blir visade till ett bord för två och jag inser snart att det nog är ganska trångt här på helgerna. Borden och stolarna är ordentligt ihoppackade.

Vi får trevlig service och menyer på bordet. Nästan alla rätter har kvinnligt kodade namn och jag försöker välja en i uppsjön av burgare. En liten aptitretare till förrätt får det bli: lökringar med ”någon sås”. Ja, det står faktiskt så. Vi får chansa – det blir säkert bra.

Till huvudrätt väljer jag Maj-Britt som är en dubbelburgare av soja, med klassiska tillbehör. Mitt sällskap väljer Alva-Li som är en het enkelburgare baserad på bönor. Som tillbehör blir det sweet fries och vanliga pommes frites.

Lökringarna är snart på bordet. Dipsåsen är en kletig BBQ-historia som smakar helt okej.

Jag får intrycket av att lökringarna är färdigköpta – de ser lite för perfekta ut – men det är inget jag kan svära på. De smakar som lökringar ska smaka och känns som en trevlig uppvärming.

Vi får vänta en stund på burgarna, men snart kommer de in. Min Maj-Britt är en spännande syn. Hög och inbjudande, och rikligt med grönt.

Till den serveras en burgerdressing, som tycks vara samma som finns i burgaren. Jag tar en sweet fry och dippar. Mm, mycket god dressing. Precis så där som man minns klassisk burgerdressing på tub. Jag blir faktiskt lite imponerad.

Burgaren däremot är en utmaning. Den serveras på en planka, är ohemult hög och det rasar ut isbergssallad bara jag tittar på den. Det finns inget rätt sätt att angripa den. Jag får kletig sallad i knät hur jag än skär i den.

Burgaren i sig är rätt okej. En klassisk, köttig sojaburgare med hemlagad känsla. Men tillbehören är verkligen trista. Isbergssallad som sagt, som spretar ut ur ekipaget på ett mindre fagert vis. Det gömmer sig en ledsen tomatskiva nånstans i botten. Saltgurka är det som piggar upp.

Efter halva måltiden förnimmer jag ost. Det är kruxigt med vegansk ost. Den försvinner lätt i mängden, eftersom den sällan har någon skarp smak.

Jag kan inte riktigt klandra Göteburgare för det lilla minustecknet. Mitt sällskaps burgare är lite smetig, så där som bönburgare ofta kan bli om de är för tjocka. Jag har sagt det förr: Hellre två tunna bönburgare än en tjock.

Det är dags för det som jag sett fram emot mest: milkshakes. Mitt sällskap är mätt och nöjd, men för egen del skulle jag aldrig banga på en shake. Jag väljer en med hallon och lakrits.

Det är en kombination som jag älskar. När jag beställer får jag veta att glassen är slut och att de måste springa iväg och köpa. En timme efter öppnande? Lite dåligt planerat, kan man tycka.

Tjugo minuter senare står shaken slutligen på bordet. Lagom tjock, len och fin, toppad med turkisk peppar-godisar, blandade bär och en rejäl virvel av grädde.

Det är förvisso en fin milkshake, men var är hallonen? Smakkombinationen som jag såg fram emot lyser med sin frånvaro.

Att sätta betyg på detta blir nu väldigt svårt. En helt vegansk burgerrestaurang = värsta coola grejen. Men burgarna behöver verkligen förbättras. Det lilla missödet med shaken kanske är en engångsföreteelse. Göteburgare Vegan når precis upp till en 3:a. En svag sådan.