Det är bara några millimeter plåt mellan oss och skymningen. Inne i skjulet har familjen hängt upp kartonger och tygstycken på väggarna och i taket som isolering mot nattens kyla. Rohan Tamang bor i skjulet tillsammans med sin fru, sin tvååriga dotter och sina föräldrar. Deras hem ligger i den lilla byn Rayala, tre timmars bilresa sydväst om huvudstaden Katmandu.

De porlar från bäckarna som strömmar ned från Himalayas branta slätter. Upptrampade stigar löper upp och ned mellan husen som klarade sig undan den stora jordbävningen för drygt två år sedan. Nästan 9 000 personer omkom och spåren av katastrofen syns fortfarande. Tak som rasat, sprickor i huskropparna.

Jordbävning ökade behoven

Nepal är ett av världens fattigaste länder och det land som är mest beroende av att deras medborgare åker utomlands och jobbar. Efter jordbävningen har behovet att arbeta utomlands ökat. En fjärdedel – 4 miljoner – av landets arbetskraft jobbar i andra länder och nästan en tredjedel av landets BNP är från gästarbetarnas inkomster.

Rohan Tamang står på gården utanför sitt skjul. Han berättar att han också jobbat utomlands. I Qatar, som byggnadsarbetare.

– Det var 26 månader sedan jag kom tillbaka.

Han håller räkningen på månaderna. Exakt.

– När jag kom tillbaka bestämde jag mig för att aldrig mer jobba utomlands.

Men nu har han ändrat sig.

– Om fjorton dagar åker jag tillbaka till Qatar, säger han.

Tvåårigt kontrakt

Kontraktet löper på två år. Lönen är på cirka 2 000 kronor i månaden. För pengarna han lyckas spara ska familjen bygga upp sitt hus igen.

Denna gång ska han tillverka byggdelar av aluminium. Jag frågar vad de andra i familjen tycker om att han ska åka. Hans mamma, Chameli Tamang, sticker ut huvudet genom hålet i plåtväggen som utgör deras fönster.

– Vi har inte pratat om det här i familjen, avbryter hon och tillägger att sonen ju varit i Qatar en gång tidigare.

– Det är ingen stor sak att han åker igen. Det gick ju bra förra gången, fortsätter hon.

Ämnet är uppenbarligen känsligt.

Rohan Tamang säger att han tvekade länge innan han till slut bestämde sig för att åka. Han känner flera som inte fått ut sina löner. I stället har det blivit fast med stora skulder eftersom de tvingats låna för att muta rekryteringsfirmorna som är länken till utlandsjobben.

Många vill åka

Han ger Hollywoodleendet ett ansikte. Omit Gurang har en skräddarsydd skjorta och ett leende som sitter som fastklistrat i ansiktet. Han visar mig runt i tegelbyggnaden i Katmandus affärsområde, Kalikasthan. Hela huset andas modernitet. Ljust, rent och luftigt möblerat.

Bakom en disk pratar två anställda kvinnor med tre män som hoppas på att få ett jobb utomlands. Omit Gurang berättar att hans rekryteringsfirma – Sagun Overseas Services – precis anställt 100 byggnadsarbetare som snart ska åka till Qatar.

– Det är lätt att hitta arbetare. Vi sätter bara in en annons i tidningen eller på Facebook så får vi minst 300 sökande på en gång. Sen är det bara att välja och vraka. Bäst är det om arbetarna är utbildade, kan engelska och tidigare varit gästarbetare i Mellanöstern.

Vi går in på hans rum. Han slår sig ned bakom ett massivt skrivbord i trä och berättar att de skickar mellan 1 200 – 1 500 arbetare utomlands varje år. Företagen betalar rekryteringsfirmorna för att hitta personal och betalar även kostnader för resor och visum. Arbetarna behöver endast betala en administrativ avgift motsvarande 800 kronor för att få ett jobb.

Det är i alla fall så den officiella versionen ser ut. Ute i byarna berättas det dock om en annan verklighet.

Mutor förekommer

Där berättas det om att de lokala agenterna tar mutor för att erbjuda jobb. Summorna varierar kraftigt, från 6000 kronor till 20 000 kronor, vilket är en förmögenhet i ett land där en femtedel av befolkningen har en inkomst på mindre än 17 kronor per dag. Ju sämre meriter du har, desto mer måste du betala.

Omit Gurang känner till att det förekommer mutor.

– Det finns till och med arbetare som betalar 50 000 för att få ett utlandsjobb, säger han. Inte hos oss men går du till andra firmor så förekommer sånt hela tiden, hävdar han.

Han tycker ändå att det har blivit mycket bättre för arbetarna det senaste året och tror att Kafalasystemet – som försörjer Mellanöstern med arbetskraft –  är på väg att avskaffas.

Hur bor arbetarna som åker iväg då, undrar jag.

– Bra! Vissa har till och med sagt att de har swimmingpools, men det har jag inte sett med egna ögon.

Spriten serveras varm. Den heter Raksi och är hembränt gjort av mäsk på ris, banan och äpple. Det är många i byn som öppnar sina dörrar och bjuder in främlingar. Vi sitter på golvet och tittar på då dottern i huset steker grönsaker över en öppen eld. Rummet är fyllt med rök.

En nyfiken granne kliver plötsligt in genom dörren. Han är i 50-årsåldern och hälsar artigt med en sluddrande röst. Snart får han sig ett rejält glas i handen.

– På kvällarna brukar vi i byn bjuda in varandra på ett glas. Jag kommer hit, sen går vi till mitt hus. Så där håller vi på, skrattar han.

Männen skvallrar om folket i byn. Oftast är det de nygifta männen som reser. De vill samla ihop till en grundplåt för ett framtida familjeliv. Det är en klassiker, som inte alltid slutar lyckligt.

I början av 2017 blev låten Saili en monsterhit i Nepal. Den spelades överallt. I städer, byar, barer och hem. Den handlar om ett ungt kärlekspar där mannen i sången säger att han ska åka utomlands och jobba men att de ska leva lyckligt familjeliv efter att de fyllt 40.

Musikvideon är fem minuters gråtande. Att låten slog berodde på att det var så många som kände igen sig i texten. Jobba först, sedan skörda frukterna om några år. Just nu talas det mycket i Nepal om familjer som splittras.

Nästa morgon har en grupp män samlats vid den gropiga vägen som passerar byn. De står och småpratar. Plötsligt ser jag Rohan Tamang i gruppen bland unga män. Han hälsar glatt.

– Jag ska bara iväg och göra några ärenden i grannbyn, förklarar han.

Nu är det bara 13 dagar kvar tills han ska åka till Qatar.