Rubina lever sedan tre månader tillbaka i den relativa säkerhet som råder i detta flyktingläger i Kutupalong i Cox’s Bazar – en region som nu blivit hem för alla de rohingyer som tvingats på flykt undan den militära offensiven i Burma. Flickan plågas svårt att sina fruktansvärda minnen.

– Det går knappt en natt utan mardrömmar. Det är okej så länge jag är med mina vänner, men ibland känner jag mig ensam även när jag är omgiven av många människor. Jag kan inte glömma vad jag har sett, berättar Rubina när IPS träffar henne vid den koranskola hon kommer till varje dag i lägret.

Hennes föräldrar mördades av lokala buddister i närvaro av burmesiska soldater. Hon lyckades sedan fly tillsammans med sina tre syskon och deras mor- och farföräldrar. Flera olika bistånds- och hjälporganisationer arbetar nu vid de många flyktingläger som breder ut sig mellan Teknaf till Ukhia i Cox’s Bazar. Under en knappt fem mil lång bilresa genom området avtecknas sig läger efter läger, bestående av tusentals enkla byggnader av bambu och presenningar, längs båda sidorna av den bergiga terräng som vägen löper igenom.

Tolvårige Nur Mohammad blev vittne till hur soldater mördade hans pappa.

– Min pappa, som var fiskare, försökte komma undan genom att springa, men militärerna jagade ikapp honom och sköt honom till döds, berättar pojken.

Nur Mohammad berättar hur han tillsammans med sin mamma tog skydd genom att springa in i djungeln och gömma sig.

– Vi sprang och gick i flera dagar innan vi kom fram till Bangladesh. Ibland vaknar jag mitt i natten och det känns som att soldater står och knackar på dörren. Där och då har jag glömt att vi är i Bangladesh, säger han.

Enligt de senaste uppgifterna från Internationella organisationer för migration, IOM, har 647 000 rohingyer flytt över gränsen sedan de senaste våldsamheterna i Rakhine började i augusti. Bangladeshiska myndigheter beräknar dessutom att det redan innan den senaste krisen fanns mellan 300 000 och 400 000 rohingyer i det fattiga och tätbefolkade landet.

En av flyktingarnas ledare, Dil Mohammad, bor numera i distriktet Bandarban i närheten av gränsen mot Burma. Han har en examen i psykologi från Rangoons universitet och säger till IPS att han särskilt oroar sig för flyktingbarnen, i synnerhet de unga flickorna, som kommer att tvingas leva med sina minnen. Många människorättsorganisationer och FN-anställda uppger att de mottagit bekräftade uppgifter om många planerade och medvetna grova illdåd mot rohingyer – däribland mord, gängvåldtäkter och mordbränder. Burmesiska militären tillbakavisar trots detta alla anklagelser.

En av flyktingarna, Mohammad Faisal, understryker att många barn har tvingats uppleva fruktansvärda våldsdåd.

– Barnen har sett hatet och brutaliteten hos militären, och många kvinnor fick också uppleva detta då de blev våldtagna av soldater och andra, säger han.

Hans unga hustru Hajera, som var gravid med parets andra barn när de tvingades på flykt, menar att de hade tur som lyckades fly undan våldet tillsammans med sina familjemedlemmar.

– Jag såg en soldat som dödade ett litet barn genom att kasta det mot marken. Jag kan inte glömma den synen och har själv en ett och ett halvt år gammal flicka. Jag har försökt glömma det jag såg, men det går inte, berättar Hajera.

Hon säger att de flesta kvinnor som utsatts för övergrepp har svårt att berätta om vad de varit med om.

– De kan inte berätta om hur de blivit utsatta utan får bära på sitt trauma i tysthet, säger Hajera.

Professor Tasmeem Siddiqui vid Dhakas universitet bedriver forskning om migrationsfrågor och menar att det är viktigt att i synnerhet de kvinnliga flyktingarna nu får det stöd de behöver.

– Att hantera trauman är en stor utmaning efter alla folkmord. Det är svårt för människor att glömma vad de har bevittnat. Detta måste hanteras mycket försiktigt och av människor som är experter på det, säger hon till IPS.

Tasmeem Siddiqui menar att det är mycket viktigt att kvinnor och barn får hjälp så att de vågar tala öppet om sina upplevelser.

Bangladesh och Burma undertecknade nyligen ett avtal om att låta rohingyer återvända hem. En del flyktingar menar att avtalet innebär en strimma av hopp. Andra som tvingats leva hela sina liv i djupaste fattigdom i Burma där de dessutom varit utsatta för både diskriminering och sekteristiskt våld är mer pessimistiska. Trots att han bara är tio år gammal tillhör Mohammad Arafat den senare gruppen.

− De dödade min pappa inför mig. Min mamma och jag flydde. Om vi åker tillbaka kommer de att döda oss, säger pojken.

Enligt de senaste uppgifterna från Internationella organisationer för migration, IOM, har 647 000 rohingyer flytt över gränsen sedan de senaste våldsamheterna i Rakhine började i augusti. Bangladeshiska myndigheter beräknar dessutom att det redan innan den senaste krisen fanns mellan 300 000 och 400 000 rohingyer i det fattiga och tätbefolkade landet.

En av flyktingarnas ledare, Dil Mohammad, bor numera i distriktet Bandarban i närheten av gränsen mot Burma. Han har en examen i psykologi från Rangoons universitet och säger till IPS att han särskilt oroar sig för flyktingbarnen, i synnerhet de unga flickorna, som kommer att tvingas leva med sina minnen. Många människorättsorganisationer och FN-anställda uppger att de mottagit bekräftade uppgifter om många planerade och medvetna grova illdåd mot rohingyer – däribland mord, gängvåldtäkter och mordbränder. Burmesiska militären tillbakavisar trots detta alla anklagelser.

En av flyktingarna, Mohammad Faisal, understryker att många barn har tvingats uppleva fruktansvärda våldsdåd.

– Barnen har sett hatet och brutaliteten hos militären, och många kvinnor fick också uppleva detta då de blev våldtagna av soldater och andra, säger han.

Hans unga hustru Hajera, som var gravid med parets andra barn när de tvingades på flykt, menar att de hade tur som lyckades fly undan våldet tillsammans med sina familjemedlemmar.

– Jag såg en soldat som dödade ett litet barn genom att kasta det mot marken. Jag kan inte glömma den synen och har själv en ett och ett halvt år gammal flicka. Jag har försökt glömma det jag såg, men det går inte, berättar Hajera.

Hon säger att de flesta kvinnor som utsatts för övergrepp har svårt att berätta om vad de varit med om.

– De kan inte berätta om hur de blivit utsatta utan får bära på sitt trauma i tysthet, säger Hajera.

Professor Tasmeem Siddiqui vid Dhakas universitet bedriver forskning om migrationsfrågor och menar att det är viktigt att i synnerhet de kvinnliga flyktingarna nu får det stöd de behöver.

– Att hantera trauman är en stor utmaning efter alla folkmord. Det är svårt för människor att glömma vad de har bevittnat. Detta måste hanteras mycket försiktigt och av människor som är experter på det, säger hon till IPS.

Tasmeem Siddiqui menar att det är mycket viktigt att kvinnor och barn får hjälp så att de vågar tala öppet om sina upplevelser.

Bangladesh och Burma undertecknade nyligen ett avtal om att låta rohingyer återvända hem. En del flyktingar menar att avtalet innebär en strimma av hopp. Andra som tvingats leva hela sina liv i djupaste fattigdom i Burma där de dessutom varit utsatta för både diskriminering och sekteristiskt våld är mer pessimistiska. Trots att han bara är tio år gammal tillhör Mohammad Arafat den senare gruppen.

− De dödade min pappa inför mig. Min mamma och jag flydde. Om vi åker tillbaka kommer de att döda oss, säger pojken.