DEBATT Långt efter alla andra ser jag klart nagelbitarserien Breaking Bad och känner mig fortfarande påverkad och skakad av berättelsen. Inte minst för att den så väl lägger till vissa pusselbitar i allt det tragiska med alla #metoo-skandaler som uppdagas. En vit medelålders man som alltid tycks ha ”gjort rätt för sig” börjar efter en personlig tragedi ge sig själv rätten att successivt tänja på gränserna när han upplever att livet inte har levt upp till hans förväntningar. När han upplever att hans eget liv börjar tappa mening så tappar också moral, sanning och ansvar mening. Successivt tar han sig rätten att begå allt värre brott och drar in alltfler av sina nära och kära i den mörka spiral som hans tidigare vardagliga liv förvandlas till. När han avslöjas och faller, faller inte bara människors tillit och förtroende för honom, utan också för det goda i människan i stort.
”Om denne man kan förvandlas till ett monster, vem kan då inte bli det?” blir frågan alla ställer sig – även vi som tittare. En annan fråga vi ställer oss är: har han innerst inne alltid varit en fullblodad narcissist med psykopatiska drag? Eller är det något som har vuxit fram vartefter gränserna förflyttats? Och i slutändan, för att tala klarspråk: söker han upp mörkret, eller är det mörkret som söker upp honom? Som med alla hönan-och-ägget-problem ger serien inga svar – de måste du själv ta reda på och bestämma dig för som tittare.
Det är ett faktum att män står för en oproportionerligt stor och övervägande del av allt våld och övergrepp på den här planeten. Den som vill kan påstå att det ligger i generna, hormonerna, kulturen, uppväxten eller i alltihop tillsammans. Men sanningen är att det finns de som har alla dessa förutsättningar emot sig och aldrig någonsin begår ett övergrepp eller ens ett övertramp. Och de finns de som har alla goda förutsättningar med sig och ändå tar sig rätten att förstöra både sitt och andras liv. Och så ska vi inte glömma alla – de allra flesta – som befinner sig i gråzonen. De som dagligen gör små övertramp, små övergrepp, ibland så små att de aldrig kommer att märkas utan bara bidrar till den allmänna poolen av dekadens och bristande respekt för liv. Den där gränsdragningen, det är där vi ändå tycks ha en valmöjlighet. Det tycks som att förskräckande många kan eller har kunnat ta sig rätten att själva bestämma vart gränsen ska gå och skjuta den allt längre fram. Och jag tror att vi är många som på många sätt uppmuntrar varandra till det – omedvetet.
Den gränslösa, fria och obesvärade människan – vi kan kalla honom cowboypersonligheten – har under hela vår moderna tid glorifierats, idoliserats och premierats både ekonomiskt, socialt och medialt. Samhällsnormerna är ytterst tveeggade – å ena sidan har vi lagar och regler som ganska tydligt pekar på hur samhället anser att du som medborgare ska sköta dig. Å andra sidan finns det en parallell skuggmoral där vi tydligt ser att människor som tar sig oändligt stora friheter också tycks komma långt upp i samhällsstegen. Trump, Weinstein, Timell är ypperliga exempel men absolut inte de enda och första. Det här är samhällets kanske allra största knut att lösa.
På så sätt handlar #MeToo inte alls bara om jämställdhet och respekt, utan om hur vi ska kunna leva vidare som civilisation på den här planeten. När vi jobbar med att lösa problemen med att så många män har kunnat bete sig så illa på så många plan, så jobbar vi samtidigt på problemet med hur så många människor har kunnat begå så många övergrepp under så lång tid – utan att vi som mänsklighet har sagt ifrån. Det hänger ihop, trots allt. Och det är bara att vara oändligt tacksam att den här kampanjen kommer nu. Det är nämligen vårt ansvar som civilisation att se till att den är här för att stanna.
