I dagarna före jul tog socialminister Annika Strandhäll emot slutbetänkandet från utredningen om en modern föräldraförsäkring. I de första dagarnas spinn runt detta framställdes förslaget som ett initiativ för jämställdhet, som innebar en ökning från tre till fem öronmärkta månader för den förälder som inte är den födande parten, ”pappan”.

Överallt i mina olika sociala mediaflöden har jag sett människor skriva att fem månader var, det måste man ändå kunna förvänta sig att föräldrarna tar ut, detta är ett jättebra förslag i jämställdhetens namn! Och det hade det för all del kunnat vara, om inte resten av förslaget innebar en minskning av föräldraledigheten från 16 till 13 månader maximalt under de första tre åren. Resterande dagar får tas ut med 10 dagar per år, varav 3 dagar per år är vikta åt vardera förälder.

I praktiken innebär detta att varje förälder får 130 dagar var att ta ut under de första tre åren, och ytterligare 130 kan tas ut av vem som helst av dem. Av dessa fria 130 dagar får 60 tas ut av annan närstående person. Fint så, trevligt att andra än föräldrarna får ta ansvar för barnet, it takes a village to raise a child och så vidare. Men det är 4,3 månader var plus 4,3 månader fria, resten under de framtida åren. För en enskild förälder innebär det alltså att hen inte kan ta ut mer än ungefär 8,6 månaders föräldraledighet de första tre åren.

Rapporten konstaterar även att de allra flesta tar ut sina sammanlagt 480 dagar under barnets första två år, men det är det således slut med nu. De konstaterar även att ett barn måste vara 12 månader för att få tillgång till barnomsorgen i Sverige enligt dagens regler. Dokumentet är 774 sidor långt så ni får ursäkta mig om jag inte lusläst varje paragraf, men utifrån vad jag kan se finns det inga förslag på att förskoleverksamheten samtidigt skulle sänka gränsen för när barnen kan börja där.

Ni ser förstås problematiken redan nu om ni kan grundläggande matematik. Om en enskild förälder inte kan vara föräldraledig själv eller med andra närståendes inblandning mer än 8,5 månader så återstår 3,5 månader innan barnet och föräldern har rätt till barnomsorg.

I världens mest jämställda land, som redan nu har den största andelen pappor som är föräldralediga med sina barn, framläggs alltså ett förslag ”i jämställdhetens namn” som i praktiken kommer innebära att de kvinnor som lever i de mest ojämställda förhållandena kommer att tvingas gå utan ersättning i 3,5 månader innan de kan lämna över barnen till den offentliga barnomsorgen.

Detta är ingen feministisk eller socialdemokratisk åtgärd. Det är motsatsen. En politisk åtgärd som inte tar de fattigaste, de mest utsatta, de mest förtryckta i beaktande är inte feministisk eller socialdemokratisk politik. Som feminister ska vi inte jubla över 5 “pappamånader”, vi ska gråta över de kvinnor som kommer gå utan inkomst medan de utför ”föräldraledighet utan ersättning” tills barnen får plats på förskolan.