Hur mycket mörkare ska det bli innan det vänder? Det har vi frågat oss medan dagarna har blivit allt kortare. Samma fråga kan ställas om samhällsdebatten i slutet av detta sista mellanvalsår.

Det blir mörkt i mitt hjärta när partiledaren för Moderaterna i sitt jultal säger att ”i Sverige talar vi svenska”. Jag kan nämligen lyssna mellan raderna. Det är inget vänligt tips till en nyanländ om hur hen lättare får jobb. Det vore onödigt, eftersom ytterst lite tyder på att utbredd ovilja att lära sig svenska ligger bakom bristande integration. Han vill knappast heller utvisa engelskspråkiga professorer. Det är en signal till dem som anser att andra språk, och de människor som hör ihop med dem, inte är välkomna. Även om han inte tycker så själv, vill han gärna ha deras röster.

Jag växte upp i Eskilstuna, uppbyggt kring verkstadsindustri. Där fanns mycket jobb på 60- och 70-talet. Invandrare lockades från Finland. Det organiserades finska arbetslag, med finska arbetsledare. Det fanns finska butiker och en finsk sida i dagstidningen. Det gavs kurser i svenska. De flesta lärde sig hyfsat, några riktigt bra, andra dåligt. I dag finner du många av dem på Eskilstunas äldreboenden och med åldern har vissa glömt det nya språket.

Eskilstuna är en del av finskt förvaltningsområde. Det betyder att medborgarna i Eskilstuna kan få service på finska. Det anställs finskspråkiga inom äldrevården, så att dessa äldre som bott och arbetat i Sverige i flera decennier, men som glömt eller aldrig lärt sig det svenska språket bra, ska få en värdig service.

Utöver finska har Sverige fyra andra minoritetsspråk, som vi åtagit oss att värna; meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. Också teckenspråket kan läggas till listan, även om det inte har exakt samma status.

Mörkret blir än värre när vi sätter saken i historisk kontext. Sverige bedrev enspråkspolitik under en stor del av 1900-talet, vilket var förödande för minoritetsspråken och människorna som talade dem. Med tvång och lagar lyckades staten nästan ta död på de språk som talades inom vissa samhällsgrupper och i vissa geografiska områden. Språken förbjöds på skolgårdar och i klassrum, de ansågs ovärdiga och ociviliserade. Det var för barnens bästa, menade man, samtidigt som man tog ifrån dem en väsentlig del av deras egen bakgrund och historia.

Samma diskussion finns närmare i historien än så. Förbjud andra språk än svenska i skolan, har både liberaler och moderater föreslagit. Stoppa undervisning i andra modersmål än svenska, säger SD. Som om man inte kunde lära sig svenska utan att radera det gamla språket först. Som om inte forskningen visade precis motsatsen; ju bättre du kan ditt modersmål, desto bättre kan du lära dig svenska.

Nej, mörker är det när en statsministerkandidat talar på ett sätt som osynliggör nationella minoriteter, som tycks längta till en tid jag hoppades var historia och som dessutom går emot den samlade forskningen om språkinlärning. Just nu är det som mörkast. Nu är det dags för ljuset att återvända.

Maria Wetterstrand
Grön samhällsdebattör,
 före detta språkrör för MP,
fristående krönikör för Syre