Inspirerad av #metoo-rörelsen har en ny sida startats på Facebook för att samla in berättelser från dem som har bemötts med rasism och som vill dela med sig. Sidan heter #nostranger. Flera tusen har redan gått med i gruppen.

Jag känner igen mig i berättelserna när jag läser dem. Det är erfarenheter som många delar. Det är en känsla av att bli kränkt i sin person, att bli definierad och kategoriserad av andra, att göras till ”den andra”. Det handlar om erfarenheten att bli rasifierad.

I sin mest ytliga form visar sig fenomenet när en (oftast påverkad) person ropar högt att en ska åka hem till sitt hemland. Det kan hända i bussen eller i annat sammanhang i det offentliga rummet. Det riktar sig mot dem som inte passar in i personens världsbild: en rasifierad person i militäruniform, en kvinna i sjal eller någon annan som inte har ett nordiskt utseende.

Jag minns i början när jag själv kom till Sverige hur jobbiga sådana situationer var för mig. Jag behövde inte ens en utskällning för att känna mig annorlunda. Det kunde jag läsa ut av en del blickar, av hur jag blev betraktad i vissa sammanhang. Känslan av att jag var inte jag längre.

Det var då, i början, och jag lärde mig hantera det. Jag tyckte till och med att det var intressant. För det fick mig att fundera över vad jag själv ville ha av livet och inte bry mig så mycket om social status. Det var som att inse att man har nått botten i livet och samtidigt veta att det inte kan bli värre än det här, och allt kan bara gå framåt. Jag lärde mig språket och jag rörde mig ute i samhället. Jag försökte att inte bry mig om någon på gatan bad mig att åka hem.

Många av berättelserna på #nostranger är från rasifierade personer som är födda och uppvuxna i Sverige. Jag känner att de kanske inte har samma situation som jag hade i och med min flykt hit. Jag kunde på något sätt acceptera läget och försöka gå vidare. Jag hade flytt från ett krig och var glad för att leva även om livet tedde sig hårt här i början. ”Åk hem till ditt hemland!” syftade i varje fall på något för min del, vilket det inte gör för dem som är uppvuxna här i landet.

Det är bra att dessa berättelser kommer fram på samma sätt som det är med #metoo. För det är viktigt att alla blir medvetna om mekanismerna bakom och om hur vi konstruerar ”de andra”.

Vi är alla med på det här, för det finns alltid någon som anser det roligt att dra ett rasistiskt skämt. Och för att det alltid finns någon som frågar varför vi inte får använda n-ordet eller säga n-boll nu när vi alltid har gjort det. Och det finns den berusade personen som ropar högt och kränker andra i det offentliga.

Rasifiering av andra kan också vara subtil och det kan finnas en god vilja bakom. Det kan ske med den enkla frågan ”Var kommer du ifrån?” Självklart vill många visa ett intresse, visa att de är nyfikna på en och starta en konversation. Men den meningen har ändå en tydlig innebörd: Du är inte härifrån.

Numera brukar jag skämta om det när jag får den frågan i första mötet med en person jag inte känner: Nu? Från bussen.