Öar i Stilla havet har under många år utsatts för nukleära brott. Men de ansvariga – tre mäktiga länder som är permanenta medlemmar i FNs säkerhetsråd – har aldrig ställts till svars.
Marshallöarna och ytterligare några andra ögrupper användes för provsprängningar av USA mellan 1946 och 1962.
Frankrike använde Moruroa och Fangataufa i Franska Polynesien för att testa sina vapen. Storbritannien och USA genomförde flera kärnvapenprov i och omkring Kiribati under den senare delen av 1950-talet. Men öborna evakuerades inte utan utsattes för radioaktivt nedfall i samband med sprängningarna.
Alla dessa provsprängningar ledde till miljöskador och radioaktivt avfall. Pengar som avsatts till sanering och kompensation till öbor tog slut när det visade sig vara kostsammare och svårare att återställa öarna än vad man trott.
Efter 67 provsprängningar avslutade USA experimenten på Marshallöarna 1958.
FNs särskilda rapportör om giftigt avfall, Calin Georgescu, beskrev i en rapport 2012 hur ”nästan oåterkallelig förorening av miljön” lett till att människor förlorat sitt levebröd och att många tvångsförflyttats på obestämd tid.
Med stigande havsnivåer till följd av klimatförändringarna finns risk att radioaktivt avfall läcker ut på öppet hav.
Enligt två forskare, Barbara Rose Johnston och Brooke Takala Abraham, reste amerikanska forskare till Marshallöarna i nära 40 år för att dokumentera hur människor påverkats av radioaktivt nedfall. Det handlade om 1 156 män, kvinnor och barn som förekom i studierna utan att de gett sitt samtycke till det.
Misstankarna om att öborna i experimentsyfte avsiktligt utsatts för radioaktivt avfall stärktes sedan sekretessen kring en stor del av dokumentationen hävdes under Bill Clintons tid som president. En amerikansk läkare hade beskrivit invånarna på de norra Marshallöarna som ett unikt studiematerial, eftersom området var ”ett av de mest radioaktivt kontaminerade i världen. Öborna levde inte som västerlänningar, som civiliserade människor, men de är mer lika oss än möss”.
Enligt dokumentationen ledde strålning till förändrad produktion av röda blodkroppar och blodbrist, problem med ämnesomsättning, muskler och skelett, cancer och leukemi, missfall, missbildningar och infertilitet.
Robert Alvarez, vid Institute for Policy studies i Washington, säger att förstörelsen inte endast handlade om provsprängningar. På Enewatak-atollen skalades det yttersta jordlagret bort och området användes sedan för kraterexperiment för att bedöma hur amerikanska missiler skulle klara sig i förhållande till fiendens missiler.
I oktober 1968 genomförde den amerikanska marinen ett experiment i bakteriologisk krigföring, som visade sig skada djurlivet i ett område på över 2 400 kvadratkilometer, enligt Robert Alvarez.
Ursprungsbefolkningarna utsattes för marginalisering, tvångsförflyttning och fattigdom.
Bob Rigg, som tidigare arbetade för OPCW, ett internationellt samarbetsorgan som arbetar för att FNs konvention mot kemiska vapen efterlevs, menar att öborna betraktades med rasistisk blick.
När öborna i Rongelap, en atoll i Marshallöarna, ville återvända hem förklarade den amerikanska atomenergikommissionen att det var säkert för dem att återvända, samtidigt som amerikanska forskare noterade att det skulle ge värdefull information om hur strålning påverkar människor.
