När det norska black-metalbandet Mayhem placerade 400 kilo grishuvuden och köttslamsor på scenen inför en spelning på festivalen Gates of metal i Hultsfred reagerade Jordbruksverket. Enligt biproduktlagen är det nämligen förbjudet att hantera kött på en scen om man inte sökt tillstånd. Vilket Mayhem inte hade gjort.

Enligt biproduktlagen får man alltså inte dekorera en scen med vad som helst. Men på den politiska scenen får man dekorera med vilka biprodukter som helst. Som huvudprodukt kan man ha upprustning och värdlandavtal med Nato. På scenen kan man pynta med fred och nedrustning.

Jordbruksverket säger ingenting om den saken.

Black metalbandet Nifelheim har emellanåt pyntat scenen med gristungor och lite högrev i en barnlikkista. Ibland pimpat med likmaskar som regnar ner över spelemännen. Som förmodligen är övertygade om att det såväl stärker varumärket som är ideologiskt helt okej. I Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs utmärkta bok Blod, eld, död: en svensk metalhistoria läser jag att samma spelemän också deltagit i en reklamkampanj på temat ”Var rädd om sakerna du älskar, försäkra dem hos Trygg-Hansa”.

Man kan undra hur det hänger ihop. Ett svar är att spelemännen fick bra betalt. ”Det räckte till två eller tre Iron maiden-turnéer” berättar en av bandets synnerligen kompetenta medlemmar.

Politiker kan också vara övertygade om vad som är rätt, för att sedan göra reklam för något som är dess motsats. Man kan till exempel vara övertygad om att värdlandsavtal med Nato är riktigt uselt för att sedan, om man får betalt för det genom att förbli statsråd eller slippa mobbning av partiledningen, göra reklam för det där värdlandsavtalet.

Så här utifrån sett kan sådant beteende tyckas mer absurt än det där med likmaskar och Trygg-Hansa.

Som ni anar handlar den här krönikan egentligen mer om politik än om black metal. Man kanske rent av kan påstå att den handlar om politikens egen death metal. Fast death metal har förstås ganska avancerade låtstrukturer. Jag är inte övertygad om att politikens variant har det.

I ovan nämnda bok heter ett av kapitlen En lektion i självmord. Kanske kan någon efter valet 2018 skriva en bok med just den titeln. Det kan ju i så fall handla om hur ett parti åkt ur riksdagen efter att ha haft en självmordsstrategi. Som gick ut på att sudda ut sin identitet, ta avstånd från sina rötter och bli så ideologiskt lealöst som möjligt.

Skulle denna bok handla om det gröna partiet kan man ju spinna på att språkrör i första, andra och tredje hand varit språkrör för den Löfvenska regeringen. Vilket inneburit att det finns generationer, och hundratusentals invandrande, som aldrig hört språkrör framföra kritik av arbetslinje, militär upprustning och tillväxtfundamentalism. Man kunde rent av tro att partiet utgjorde en sektion i Löfvens älskade Metall.

Men, vilket ska nämnas så här i juletider, en kan återuppstå. Men då krävs större hängivenhet för idéer än för formell makt. Man kan lära av de stora i metalbranschen. De är, säga vad man vill, hängivna.