Nu är det VERKLIG kris, utropar Per Gahrton, Miljöpartiets grundare, på sin Facebooksida när tisdagens stora SCB-väljarundersökning visar att partiet ligger under fyraprocentsspärren. Utifrån samma undersökning har Dagens industri rubriken ”Miljöpartiets kollaps i Stockholm”.

I Stockholms kommun har partiet tappat från 12,3 procent till 3,7 procent på tre år och riskerar nu att bli utan representation i Stadshuset. Ändå gjorde nästan hela undersökningen innan de senaste MP-skandalerna rullades upp.

Först avsatte partiet från centralt håll styrelserna i Västerbotten och Umeå och tillsatte själva styrelsen för region- och kommunavdelningen. Sedan valde riksdagsledamoten Stefan Nilsson att bli politisk vilde när tio år av sexuella trakasserier kom upp. Och som om det inte vore nog blev partiets talesperson i utrikes- och säkerhetsfrågor, Pernilla Stålhammar, avsatt efter att ha anklagat centrala personer i partiet för att ha rysskopplingar. Dock fick hon inte gå när hon skrev om det på Facebook. Fram tills media, över en vecka efter postandet på Facebook, lyfte upp anklagelserna rådde det total tystnad från partiet centralt. Efter det konstaterade SVTs Mats Knutson att MP snart är ikapp SD i ”skandalligan”.

MPs partisekreterare, Amanda Lind, vill dock inte kännas vid någon kris, utan hävdade i Aktuellt att det bara handlar om två individuella personärenden.

Men så lätt går det inte att avfärda det som har hänt.  Både Nilsson- och Stålhammaraffärerna kom fram som en del av Metoo. Är det något vi bör ha lärt oss nu är det att dessa affärer inte bara handlar om enskilda personer utan om ett system och inte minst en tystnadskultur.

I MP har tystnadskulturen odlats extremt hårt. Sedan lång tid har det varit en uttalad praxis att aldrig framföra något negativt om en annan person utan bara kampanja positivt för dem som en istället vill se väljas. Och under åren i regering har det blivit än värre, de som inte följt regeringslinjen utan uttryckt andra åsikter eller påpekat problem har blivit av med sina uppdrag.

Ironiskt nog var det just så Pernilla Stålhammar blev talesperson i utrikes- och säkerhetsfrågor. När Valter Mutt, en av partiets erkänt mest ideologiskt förankrade personer och troligen den kunnigaste på utrikespolitik i hela riksdagen, röstade mot regeringen i några få frågor fick han gå. Istället sattes Pernilla Stålhammar in som talesperson i utrikes- och säkerhetsfrågor. Att det slutade med ett katastrofuttalande under ett desperat försök till personkampanj kan knappast förvåna någon som följt henne.

Inte heller kan Nilssons framfart förvåna någon som följt partiet och sett honom i aktion. Redan när det kom ut att någon i riksdagsgruppen var anklagad för sextrakasserier förstod många i partiet direkt att det handlade om Nilsson. Men som oftast när tystnadskulturen är stark har det fått pågå, år ut och år in, utan att någon agerat. ”I MP kritiserar vi inte varandra” har varit mantrat. Nilsson har dessutom, precis som Stålhammar, varit lojal med partiledningen. Det trots att han nu, när han blivit vilde, säger sig vara ytterst kritisk mot flera delar av regeringens och partiledningens politik.

Men lydnadskulturen har inte bara handlat om att rensa ut de kritiska, utan även om att se till att de aldrig får uppdrag. Som en del av det har partiet centralt länge haft ett valförfarande där majoriteten tillsätter alla platser i styrelser och andra grupper. Nu har de också förbjudit lokal- och regionavdelningar att ha stadgar som möjliggör proportionella val, det vill säga val där även stora minoriteter blir representerade i styrelser och på listor.

I Umeå och Västerbotten, där två hårda falanger stått emot varandra i evigheter, har det trots det inte gått som partiet centralt önskat. I enlighet med de regler som partiledningen förordat kunde den ena falangen med knapp majoritet tillsätta hela styrelserna för kommun och region och även listorna inför valen.

Men eftersom det var den falang som inte har stöd av MP centralt gick partiledningen in och avsatte de styrelser som medlemmarna har valt och ändrade valförfarandet för listsättandet. Vilket fick riksdagsledamoten Jabar Amin, som även vann årets provval för riksdagslistan, att i en debattartikel i Svenska Dagbladet jämföra partiledningen med Erdoğans och Mugabes. I onsdags meddelade han också att han drar tillbaka sin kandidatur.

Varje enskild skandal i MP kan ses som ett resultat av enskilda handlingar, men det går inte att bortse från att det är resultatet av en ytterst osund kultur. En tystnadskultur som endast kan rensas ut med en öppen och lyssnande ledning som tillåter en mångfald av åsikter. Att nå dit är nog en än större utmaning för Miljöpartiet än att klara riksdagsspärren i höstens val.