När Donald Trump fick frågan om vad han tyckte att hans dotter Ivanka skulle göra om hon blev sexuellt trakasserad på jobbet, svarade han att han utgick ifrån att hon i så fall skulle finna en annan karriär eller ett annat företag att arbeta för. Ett svar som förstås är helt absurt på många nivåer, men speciellt i kölvattnet av #metoo-uppropen där det tydligt visar sig att ingen bransch är trygg.

Det visar också på vilken trygghet som kommer med att vara ekonomiskt säkrad. Ivanka Trump skulle i praktiken inte behöva jobba en dag till om hon inte ville, så att ”byta karriär” är inte ett problem för henne. Men för människor som kämpar dagligen med att få igång sin karriär, få ekonomin att gå ihop, särskilt inom de gigbaserade branscherna, är det inte så enkelt.

Det är ingen slump att de första uppropen under #metoo kom från branscher där de hierarkiska systemen är utpräglade och jobbsäkerheten låg. Sexuella övergrepp, övertramp och trakasserier handlar i första hand inte om sex eller ens attraktion. I första hand handlar det om makt. Även om det säkert finns de som går igång på själva maktmissbruket är det inte den sortens makt jag menar – jag menar makten att kunna komma undan, kunna förvänta sig att ingen tjallar, att även om någon skulle berätta något kommer omgivningen att sopa det under mattan, förminska kränkningen, ifrågasätta trovärdigheten. Allt för att upprätthålla makten hos förövaren och således även de smulor från dennes bord som spiller över på de tysta.

Historien med ”kulturprofilen” är ett lysande exempel på just detta, och bland berättelserna om honom, och i så otroligt många andra i de andra uppropen, framgår även att kvinnors otrygghet som varande just kvinnor blir etter värre när de verkar i branscher där stor osäkerhet gällande uppdrag och karriär råder, där deras anställningsbarhet i mycket beror på mäns omdöme om dem.

Kvinnliga skådespelare, till exempel, anställs fortfarande oftast i roller som kretsar kring män, ett kärleksobjekt eller en modersfigur, horan eller madonnan, bägges funktion definierade utifrån mannen, huvudrollen. Att i en bransch där mäns prestation räknas högst och kvinnor anställs utifrån hur väl de funkar ihop med män, berätta om ett jobbrelaterat övergrepp, kan mycket väl leda till att man väljs bort i nästa casting, eller att man blir svartlistad.

Prekära branscher innebär stor ekonomisk otrygghet. Det betyder helt sonika att man genom att berätta om ett övergrepp riskerar att sätta sig själv i ekonomisk ruin.

Den ekonomiska och den hierarkiska makten. Vi behöver uppmärksamma båda, för de hänger ihop. Vi går mot ett mer och mer prekärt samhälle, där några få får mycket och färre får mer. Vi är inte Ivanka Trump, vi kan inte byta karriär hur som helst. Och jag säger inte att basinkomst skulle lösa problemet med övergrepp. Men jag säger definitivt att grundläggande ekonomisk trygghet har potential att ändra kvinnors grundläggande maktposition. Och således även tystnadskulturen.