Till slut kom regeringspartierna överens om hur de ska göra med de ensamkommande barnen och ungdomarna som väntar på asyl i Sverige. ”De flesta ska få stanna” var budskapet som gick ut i medierna i måndags, och det lät ju bra. Men de flesta av vilka? Vad innebär det?

Det är inte en allmän amnesti för ensamkommande och många, många som var under 18 när de kom och som fortfarande är det (eftersom en åldersuppskrivning inte förändrar verkligheten utan bara beskriver den på ett annat sätt) kommer fortfarande att bli utvisade. Förslaget gäller dem som

• sökte asyl senast den 24 november 2015

• har väntat minst 15 månader på Migrationsverkets beslut

• har fått sin ansökan prövad efter den 20 juli 2016

• fick beslut när de hade fyllt 18 (eller blivit uppskrivna i ålder till minst 18)

• studerar eller har studerat och tänker fortsätta på gymnasiet

• befinner sig i Sverige

• inte har begått brott.

Det är uppemot 9 000 unga som på så vis kommer att få möjlighet att stanna permanent, sa Gustav Fridolin i SVT i måndags. Men de får inga permanenta uppehållstillstånd. De får söka nya tillfälliga uppehållstillstånd och kan få möjlighet att stanna i upp till fyra år för att gå ut gymnasiet. Sedan kan de få uppehållstillstånd för arbete – alltså om de har klarat sina utbildningar och fått jobb.

Det var en hård kamp mellan de två regeringspartierna, och inom dem också, åtminstone inom Socialdemokraterna. Många sossar är, liksom många miljöpartister, aktiva i rörelser som kämpar för flyktingar i allmänhet och ensamkommande barn och unga i synnerhet. Men S-ledningen har hållit hårt i sina beryktade murar. Miljöpartiet fick hota med att lämna regeringen för att få dem att öppna en springa av hopp för en del av de drabbade.

I DN betonar Heléne Fritzon att det är hårda krav på dem som kan få stanna, att uppgörelsen också innebär att den tillfälliga asyllagen förlängs till sommaren 2019 och att ebo-lagen ska ”reformeras”.

Ebo-lagen, lagen om eget boende, är den lag som säger att asylsökande kan får bo var de vill utan att deras bidrag dras in. Många flyttar in hos släkt eller vänner tills de hittar något eget, och ibland blir det trångt. Det är där reformen kommer in – man ska göra en ”social prövning” och inte låta flyktingar bo hur trångt som helst. En sorts omtanke i paternalistiska kläder eller kanske snarare tvärtom.

Det verkar på alla sätt som om Socialdemokraterna har gett Miljöpartiet en förbättring av läget för vissa asylsökande mot en hårdare lagstiftning mot andra. Inte för att de olika besluten har med varandra att göra, utan som om det vore ett självändamål att i slutändan inte vara alltför flyktingvänlig. Kanske för att blidka de väljare som annars skulle snegla mot Sverigedemokraterna inför valet.

Nu tänker jag på alla ungdomar som inte finns med i överenskommelsen. De som får sina fall prövade innan den nya lagen träder i kraft – förhoppningsvis i sommar, säger regeringen. Alla som godtyckligt har blivit uppskrivna i ålder, alla som har väntat i mer än ett år och ändå inte omfattas. #Vistårinteut kräver att den nya lagen ska ta med dem också, och att en oberoende utredning granskar rättssäkerheten i ensamkommandes asylprocesser. Det borde vara uppenbart hur nödvändiga dessa krav är.

Men även om det här beslutet inte räcker, även om det fortfarande är mer restriktivt än den överenskommelse som dumpade asylpolitiken i november 2015, är det viktigt. Först och främst för dem som faktiskt får stanna, förstås, men för oss alla. Det visar att det går att vända politiken åt ett annat håll. Det är trögt, men det går. Alla som har campat och demonstrerat på torgen, alla som har släppt in de ensamkommande flyktingbarnen i sina liv och hjälpt till att visa att deras sak är vår. Ni har gjort det politiskt nödvändigt att åtminstone visa lite god vilja. Tack!