DEBATT. #metoo och efterföljande kampanjer visar på en av flera orättfärdiga maktordningar i våra samhällen, den mellan könen. Denna maktordning är resultatet av både ett demokratiskt och moraliskt underskott och måste därför hanteras därefter. Så hur löser vi alla de problem som är förknippade med männens historiska hegemoni och som låst fast oss i dysfunktionella könsroller?
En linje är att vi män behöver ta ett kollektivt ansvar och sträva efter att uppfostra varandra när vi faller ur ramen för gott uppförande och ett jämlikt förhållningssätt gentemot kvinnor. Detta ansvar är förstås inte något alla vill erkänna och det riskerar dessutom att förstöra stämningen i ett grabbgäng. Och skulle det räcka? Motverkar detta verkligen på ett avgörande sätt den brist på jämställdhet som vi fortfarande upplever i samhället i stort? Vi män kan lätt inta en allmänt välvillig attityd i det lilla utan att för den skull vilja ge upp vårt maktövertag i det stora.
Det finns också ett annat sätt att förhålla sig till en rådande maktordning som säger att en grupp i samhället som råkar befinna sig i överläge sällan eller aldrig ger upp detta frivilligt. Vill man komma till rätta med problemet måste överläget helt enkelt nedkämpas på mer eller mindre fredlig väg av de som befinner sig i underläge, i vårt fall kvinnorna. Och det är kanske vad som sker just nu genom att kvinnor i högre grad än män skaffar sig akademisk kompetens och bryter in på traditionellt manliga yrkesområden. En del män lever samtidigt kvar i villfarelsen att bara för att de råkar vara man så är de automatiskt mer kvalificerade för vissa positioner, detta oavsett vilka kvalifikationer kvinnorna de jämför sig med har. Att styrelser och ledningsgrupper i börsbolag fortfarande domineras av män kan kanske ses som en viktig symbolisk bastion man inte är beredd att ge upp i första taget.
Det som #metoo och övriga kampanjer visar är kända sanningar även om omfattningen verkar komma som en överraskning för många. Det avgörande för den fortsatta utvecklingen är ändå att stora grupper av män inte upplever sig som förlorare och faktiskt också blir det i slutänden. Detta har man förstås ett eget ansvar för men samhället måste också vidta åtgärder för att förhindra en bitter könskamp med omvända förtecken. Kampen kan i värsta fall komma att yttra sig i allt allvarligare sexuella trakasserier från en del män i en förvrängd frustration över att se sina positioner alltmera hotade. Här är det naturligtvis av stor betydelse vilken syn på könsroller man har med sig hemifrån, något som utvecklas olika snabbt inom olika delar av befolkningen och där de mest långlivade attityderna förmodligen finns i de högsta och lägsta samhällsskikten. Skolan är förstås viktig i sammanhanget och den får ju dessutom i ökande grad agera kompensatoriskt gentemot elever som inte får det sociala stöd de behöver med sig från hemmet.
Förhoppningsvis är det en kombination av attitydförändring och ökat inflytande genom erfarenhet och kompetens som gör att vi närmar oss en balans mellan könen på alla väsentliga plan. Därför behövs det nog både mer av ansvarstagande från männens sida och en fortsatt fredlig kamp från kvinnornas sida. Det är samtidigt viktigt att inse att alla inte har en entydig könsidentitet.
