Mörkrets tid är över oss. Vi är fortfarande inte anpassade helt till klimatet och årstidsväxlingarna här uppe i norr. De flesta andra människorna på jorden lever i klimat som mer liknar det där vi kom till som art. Kyla och mörker är egentligen inte vår grej, och en hel del svenska kulturdrag går att koppla till bristen på ljus runt våra breddgrader. Anpassning är däremot vår grej. Så vi satte på oss kläder mot kylan. Eldade för ljus, värme och matlagning. Och ju mörkare det blev, desto mer eldade vi och tände ljus för att betvinga mörkret.

Det är ingen slump att vi börjar med ljusen i advent efter att ha tjuvstartat utomhus med allhelgonahelgen, gasar på med ännu fler ljus till lucia och julafton, för att till slut försöka lysa upp himlen på nyårsafton, eller om majbrasorna är den korrekta slutpunkten. Det sas att de tändes för att skrämma bort troll och andra onda varelser där jag växte upp. Kanske var det helt enkelt bara för att driva bort mörkret, ge det en sista knuff, eller skrämma vilda djur på flykten.

Men det räckte inte.

Det räcker inte än i dag. För många människor är vintern ett helvete som inte går att betvinga med tomtebloss. Jag är en av dem. Alla blir inte deprimerade. Många fler blir mest lite låga, energilösa. Inte konstigt att vi har haft behov av att pigga upp oss.

Tyvärr har vinterns högtider kommit att förknippas med intag av stora mängder alkohol. Alkohol får oss att slappna av, löser sociala hämningar, så länge som det håller sig på en måttlig nivå, men tyvärr har vi i Sverige lyckats kombinera det mer kontinentala drickandet, lite och ofta, med spritbälteskulturens, mycket och sällan, till lite för mycket och lite för ofta. Och när det blir för ofta och för mycket får spriten en annan karaktär, blir ett personlighetsförändrande nervgift som helt och hållet tar över drinkarens tankeliv. Alkoholen blir energidryck, självmedicinering mot själslig och kroppslig smärta, gör det möjligt att tänka ostört eller att slippa tänka alls. Spriten fungerar som ett sätt för människor att stå ut med ett inhumant samhälle.

Jag moraliserar inte. Jag har druckit mer än min livsranson sedan länge och har fått sätta stopp och jag vet alltför väl vad mörkret gör med många av oss. Det finns smärta som är så djup att det krävs oceaner av självövervinnelse för att inte lockas att fly den till vilket pris som helst. Men även om i synnerhet julafton innebär social påfrestning med för mycket folk på för liten yta eller om den betyder ensamhet, tycker jag nuförtiden att det är skönt att fira jul i en alkoholfri miljö. Julen och upptakten till den är barnens högtider i första hand. Även om ett glas är en snabb genväg till lugn kostar det ofta mycket. Och dessvärre kostar det ibland mest för omgivningen. Min barndoms jular innebar mest kaos. Hot och skrik och ibland blod. Allt utlöst, påhejat och förvärrat av alkohol. Det hemska med spriten är att få människor vet när de har passerat gränsen förrän alldeles för sent. Och tänk. Man får många ljus för priset av en flaska whisky.