I den nya världen får vi leva med risken att någon tar beslutet att köra in i en folkmassa med en lastbil eller lyfta vapen och skjuta mot barn. Till slut vänjer vi oss vid de tjutande sirenerna som ständigt stiger genom det dova dånet från stadens buller. De är en del av bilden av New York. Vi vänjer oss fast det betyder att någon är i nöd, är död eller har utsatts för brott – ofta på grund av att någon tagit beslutet att bruka våld. Det händer hela tiden. Det vet vi. Och vi vet också att den här staden har stora oläkta sår. Människor här har utstått det värsta. Och jag undrar om det verkligen går att vänja sig vid det. Vad händer med människor som lever under det påtagliga hotet om omfattande blodiga terrorattacker? Ingen vet vad landets många fiender kan tänkas planera nästa gång … Det är new yorkarnas vardag.

Dagen då halloween ska firas med pompa och ståt börjar polisen spärra av gator redan på morgonen för att bereda plats för den stora paraden som ska gå av stapeln på kvällen. Jag går genom Greenwich Village och längs Avenue de Americas (6th Ave) och följer deras arbete. Hus och portar är smyckade med spöken, gigantiska spindelvävar, läskiga monster, ruggiga häxor, skallrande skelett och stora pumpor med griniga ansikten. I flera dagar har vi redan sett utklädda människor överallt, utstyrda i fantasifulla, utmanande och dödsföraktande kreationer. Hela staden andas halloween och de flesta verkar frossa i denna helgonens och dödens högtid.

Mitt på dagen börjar jag få meddelanden från Sverige från folk som undrar om jag är i säkerhet. Åtta personer har just dödats i en ny ondskefull attack med lastbil bara en kilometer bort. Så nära men ändå så overkligt. Många blir nervösa av händelsen och väljer att inte gå på paraden, men den genomförs, om än med rigorös polisbevakning.

Och borgmästaren säger det samma som förra gången: Låt er inte skrämmas. Lev era liv som vanligt. Och kanske är det för att de förvandlar rädslan för terror till mod att känna tillit som de flesta newyorkare är så vänliga. Vänligheten lyser i folks ögon – från de slitna uteliggarna utanför vår port med sina yviga skägg och magra hundar till de välputsade finansvalparna med fladdrande slipsar som skyndar fram över trottoarerna, små tanter med sina paraplyer, kaffedrickande studenter, biffiga grabbar och skrynkliga gubbar, eleganta damer och svettiga joggare – många har en vänlig fråga på sina läppar och en vilja att hjälpa den till rätta som kommit vilse.

Vi besöker The Brooklyn Tablernacle Church i hjärtat av Brooklyn, en församling på cirka tiotusen personer som deltar i gudstjänsterna varje vecka. Den här förmiddagen är det gudstjänst med sångare och predikanter från den stora gospelkören som är knuten till kyrkan. Kören vräker ut sina lovsånger till Herren och ibland kliver solister fram och leder sången. ”Even when I walk the valley in the shadow of death, I fear no evil, you’re on my side.”
Det går inte att hålla skräcken ifrån sig genom att stänga gränser, utan snarare genom inlevelse och välvilja. Det borde presidenten lära sig av folket. Istället för tvärtom. Alla vandrar vi i dödens skugga, men det finns onekligen olika sätt att hantera det, att försöka vända terrorns tid till tillitens tid.