Just nu åker Per Bolund och andra ledande miljöpartister runt i landet och berättar om positiva resultat av regeringens och MPs politik. Högst upp på Bolunds Powerpointbild står det att tillväxten blivit 0,5 procent högre varje år. Längre ner på listan står det: ”Över 1 000 lokala klimatprojekt –> minskade utsläpp”. Den där pilen som visar hur sakerna påverkar klimatet finns inte på någon annan punkt, framför allt inte efter den ökade tillväxten. Den tillväxt som miljöminister Karolina Skog tidigare har förklarat ligger bakom att de inhemska utsläppen av växthusgaser har börjat öka igen under denna regering, trots regeringens ”alla miljösatsningar”.
I Dagens ETC, som kallar sig ”en grön dagstidning”, skrev Johan Ehrenberg en ledare förra veckan med budskapet att omställningen kräver stora investeringar i solceller, tåg etcetera, som i sin tur innebär eller kräver tillväxt. Sedan kryddar han det med: ”Fråga de fattiga barnen i Sverige med ensamma föräldrar vad de tycker om förslaget. De lever redan i den fattigdomen. Eller fråga indiern på landsbygden i Tamil Nadu om hen kan tänka sig avstå dusch, transporter, led-tv och mobiltelefon några år till”.
Vi har hört den typen av förenklande försvar för en växande ekonomi och konsumtion till leda. Som om en övergripande sänkt konsumtion skulle kräva att även de som har minst skulle behöva sänka sin standard. Precis som om en sänkt konsumtion av varor och utsugning av jordens resurser inte skulle gå att kombinera med fördelningspolitik. Det är märkligt att en socialistisk tidning så blint förlitar sig på den förlegade liberala smulteorin (den som säger att om totala kakan växer blir smulorna fler till de fattigaste), istället för fördelningspolitik. Trots att årtionden av tillväxt lett till både ökade klyftor och ökad miljöförstöring.
Det behövs inte ens någon speciellt radikal omfördelning för att både lyfta de fattigaste och minska belastningen på planeten radikalt. Faktum är att vi skulle få en stor minskning av varukonsumtionen om den fattigare delen av befolkning dubblade sin konsumtion samtidigt som den rikare halvan halverade sin.
Alla har vi hört om härskaren som ska betala uppfinnaren med ett riskorn på första schackrutan, två på andra, fyra på tredje och så vidare. Dubbelt så många på varje ny ruta. Resultatet blir över 18 triljoner riskorn, ungefär 461 miljarder ton eller 1 000 gånger mer än den årliga skörden av ris. Ris är en väldigt resurskrävande växt och därför inte speciellt hållbar, så att producera 1 000 gånger mer än i dag skulle innebära en ekologisk katastrof.
Men det finns varianter på historien där det handlar om sädeskorn istället för ris. Men även om sädeskorn generellt är mer hållbara än ris (precis som solenergi är mer hållbart än olja) så skulle det inte heller vara hållbart med över 18 triljoner av en sorts hållbara sädeskorn.
Ekonomisk tillväxt mäts i hur många procent ekonomin ökar per år. Det ger en exponentiell ökning med en dubblingstakt på 17 år vid 4 procents tillväxt och 23 år vid 3 procents tillväxt. Så ofta ska vi alltså dubbla, inte riskornen, men väl produktionen av varor och tjänster. Den tillväxten har hittills till stor del skapats med hjälp av fossila bränslen. Men att byta ut det mot solceller och vindkraftverk är som att byta ut riskornen mot hållbara sädeskorn. Det är klart bättre, men ändå helt ohållbart.
Att en del miljödebattörer hamnar där beror dels på att de inte vill komma med obekväma budskap, dels på en ensidig fokusering på klimatfrågan. Visst, klimatfrågan är en överlevnadsfråga, men inte den enda. Nyligen kom en rapport om att nära 80 procent av alla flygande insekter tros ha försvunnit från Centraleuropa de senaste 30 åren. Förlorar vi insekterna kommer allt att falla samman. Vi håller helt enkelt på att sätta det ekologiska systemet och vår möjlighet att leva på denna planet ur spel på många olika sätt. Haven fiskas ut, matjorden håller på att försvinna och vi plundrar jorden på metaller till alla tekniska lösningarna som tillväxtromantikerna tror ska rädda oss.
Bolund är ute och kränger in sin politik, Ehrenberg kränger – utöver tidningar – solceller, mobiltelefoner och mycket annat.
Båda har ett grönt budskap, men är beroende av ekonomisk tillväxt. Bolund för att kunna dela ut pengar till de där 1 000 lokala miljöprojekten utan att samtidigt ta resurser från någon viktig väljargrupp. Ehrenberg för att både regering och konsumenter ska ha mer pengar över att köpa och skattesubventionera hans och andras ”gröna” produkter med.
Men att varken låtsas om matematikens lagar eller all erfarenhet som visar att tillväxt och utsugning av jorden går hand i hand är som att spela rysk roulette med samtliga kulor kvar i magasinet.
