DEBATT I dag, fredagen 24 november, är det två år sedan ”den tillfälliga lagen” presenterades av regeringen. Tidigare kunde vi svenskar känna viss stolthet över vår asylpolitik. I dag är det svårt att känna annat än skam. Den humanitära stormakten har en identitetskris.
Svåra tider kräver ibland tuffa beslut. Vintern 2015–2016 var en sån tid. Flyktingkrisen var total. Kommunerna gick på knäna, Migrationsverket och socialtjänsten likaså. Jag minns att jag ringde en vän som arbetade på mottagningscentret vid Arlanda. Hon och hennes kollegor hade jobbat 14-timmarsdagar i över två månader, men hann ändå inte med. Det fanns en verklig känsla av panik över att våra system inte skulle palla trycket. Och troligen skulle de inte gjort det om vi svenskar inte gjorde det svenskaste som finns – visade solidaritet.
Den vintern skramlade hela Sverige och lät hellre främlingar husera i sin farstu än att låta dem sova i tälten utanför Malmö. Det var självklart inte hållbart i längden, även om politiker bad om ”andrum” långt före volontärerna på Centralen gjorde det. Men på slutet var det enkom den sköra tråden av solidaritet som höll ihop situationen.
I dag, två år senare, är det den solidariteten jag är rädd att vi börjat förlora. Istället för att tävla om vem som kan skapa den mest humana asylpolitiken och den effektivaste integrationen har vi gjort flyktingarna till brickor i ett politiskt spel. Storpartierna från både höger och vänster försöker bräcka varandra i att ”ta ansvar” och vara ”vuxna” genom hårdare tag mot asylsökande. Inte för att det alltid varit deras hållning i frågan, utan för att blidka den iskalla opinionen. Inte min idé om vuxet ansvar, men så är det. Både folket och storpartierna har i mycket vänt flyktingarna ryggen.
Men den svenska politiken är mer än tre stora partier. Och det finns partier på båda sidor om mitten som på allvar vill värna den generösa asylpolitiken. Miljöpartiet utmanar redan Socialdemokraterna i frågan om de ensamkommande barnen och Centerpartiets asylpolitik ligger långt ifrån övriga Alliansens. Både MP och C kan utmana hela regeringsbildningen på just denna fråga. Oavsett valresultat kan partierna ta en avgörande roll i asylpolitiken.
