LSS har de senaste åren av politiker och media alltmer beskrivits som en ökande kostnad som hotar andra välfärdsområden. Just nu pågår en statlig utredning som bland annat ska komma med förslag på besparingar.

Det är ett skifte där man inte längre betonar att LSS är en rättighetslag. Lagtexten slår ju otvetydigt fast att reformens mål är att ”främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”. Bedömningen ska vara individuell och rättssäker. Kostnaden beror på hur många som efter en individuell bedömning med lagens intentioner för ögonen beviljas eller nekas stödinsatser.

Ändå har ett djupgående skifte bort från lagens intentioner pågått och detta utan att en enda lagändring genomförts. Från Regeringskansliet har de politiska signalerna varit tydliga: fusket är utbrett och måste skjutas i sank med elefantbössan, antalet assistanstimmar skenar, kostnadsutvecklingen måste stävjas. Signalerna har utan några riksdagsbeslut eller egentlig politisk debatt sipprat ner genom domar, regeringens direktiv, statliga utredningar samt höga tjänstemannabeslut och påverkat rätten till assistans.

Falsk matematik

Konsekvenserna har varit allvarliga för många assistansberättigade. I januari fick endast 14 procent av dem som sökte stödinsatser enligt LSS rätt och många har fått minskat antal timmar.

Även den demokratiska beslutsordningen har skadats. Den här rättighetslagen klubbades i riksdagen 1994 och inget riksdagsbeslut har upphävt den. Ändå har lagen undergrävts genom att dess intentioner satts ur spel. Detta skifte har baserats på falsk matematik kring kostnader och antalet timmar, onyanserade påståenden om ett utbrett fusk och en blindhet inför andra samhällsekonomiska verkligheter.

Den påstått dramatiska kostnadsutvecklingen för LSS är inte dramatisk satt i sitt sammanhang. Statens kostnader för LSS ökade från 11 miljarder kronor år 2000 till 25 miljarder kronor 2015 (förra året, 2016, sjönk kostnaderna). Under samma period ökade kostnaderna för utbildning och forskning från 32,5 miljarder kronor år 2000 till 63 miljarder kronor 2015, enligt statens årsredovisningar. Kostnaden för rättsväsendet ökade från 22,6 miljarder kronor år 2000 till 40 miljarder kronor år 2015. Det är svårt att finna något utgiftsområde som inte ökat, sett under en 15-årsperiod.

Ignorera inte skatteintäkterna

Att antalet assistansberättigade ökade från cirka 6 000 till 15 000 under samma period har fullt rimliga förklaringar. Hälften av ökningen till 2015 beror enligt Försäkringskassan på att fler grupper, genom lagändringar, har fått möjlighet till personlig assistans. 65-plussare får sedan 2001 behålla sin assistans och en femte assistansberättigande grund – hjälp som kräver ingående kunskap om den funktionsnedsatte – infördes redan 1996. Att befolkningen 2000–2015 växte med över en miljon människor – varav naturligtvis en andel har funktionsnedsättningar som föranleder ett assistansbehov – ska så klart också räknas in. Medicinska och sociala framsteg gör också att fler funktionsnedsatta lever längre.

Samtidigt kan man i en hederlig beräkning inte ignorera de skatteintäkter assistansreformen genererar. Genom sociala avgifter, skatt och moms går över hälften av kostnaderna för assistansen tillbaka till det offentliga. Många funktionsnedsatta ges möjlighet till arbete och egenförsörjning vilket minskar kostnaden för sjukersättning. Grupper som annars skulle stå långt från arbetsmarknaden utför genom assistansyrket en viktig uppgift och bidrar med skatteintäkter. Assistansreformen är en jobbskapande åtgärd i dubbel bemärkelse och en avlastning för socialförsäkringssystemet.

Myten om det utbredda fusket

De som fått se sina statliga assistanstimmar dras ner eller försvinna till följd av domar och direktiv har knappast varit några fuskare. Det har varit barn som inte längre får hjälp med sondmatning, det har varit personer med ett tidigare aktivt liv som istället blivit sängliggande när hjälpen dragits in. Man bekämpar här inte fusk, utan man nekar människor deras rättigheter. Ändå är det många gånger med hänvisning till ett påstått utbrett fusk som neddragningarna gjorts. Sanningen är dock att ingen myndighet faktiskt vet om det finns något utbrett fusk.

”Genom sociala avgifter, skatt och moms går över hälften av kostnaderna för assistansen tillbaka till det offentliga. Många funktionsnedsatta ges möjlighet till arbete och egenförsörjning vilket minskar kostnaden för sjukersättning.”

Försäkringskassan återkrävde 2016 46 miljoner kronor till följd av misstänkt fusk med assistansersättningen och beräknar ha sparat 64 miljoner kronor på utbetalningar som annars hade skett, några promille av det totala utbetalda beloppet. Flera utredningar har genom åren försökt uppskatta mörkertalet genom att samla ihop bedömningar från handläggare, tjänstemän och andra. Metoden expert elicitation, EEM, är obeprövad inom samhällsvetenskapen och utredningarna har bland annat därför mötts av stark skepsis från forskare. Dess tillämpning för att uppskatta assistansfusket sågades till exempel i våras i rapporten Det handlar om miljarder av statsvetare vid Lunds universitet. Att de tillfrågade experternas subjektiva uppskattningar påverkas av en högljudd alarmistisk mediarapportering och debatt går till exempel inte att utesluta.

Utredningarna är överhuvudtaget svåra att verifiera då procedurer för transparens och vetenskaplig metod inte har iakttagits, visade Lundaforskarnas genomgång.

Om inte annat märks osäkerheten av i de mycket brett tilltagna marginalerna i resultaten. Den så kallade Billum-utredningen 2012 menade att felaktiga utbetalningar och medvetet fusk tillsammans utgjorde 9–15 procent av utbetalningarna. I en tidigare utredning av Ekonomistyrningsverket, ESV, hade tillfrågade experter nämnt allt ifrån 1,8–27,6 procent som möjlig andel felaktiga utbetalningar och fusk; myndigheten presenterade genomsnittet 12 procent.

Bolagen kommer undan

Det är värt att hålla reda på att felaktiga utbetalningar – missar och felberäkningar från myndighetens eller assistansberättigades sida – inte är detsamma som medvetet fusk. Den statliga FUT-delegationen använde även den ifrågasatta metoder och uppskattade med dessa det medvetna fusket till 7 procent av utbetalningarna. Med så varierande resultat, baserade på vetenskapligt ifrågasatta metoder, går det inte att dra slutsatser om ett omfattande fusk. Ändå har det löst grundade påståendet om ett utbrett fusk i rapporteringen förmedlats som fakta och från regeringshåll använts som skäl till att slå mot grupper som inte har med fusket att göra.

Riskkapitalister bakom vinstmaximerande bolag som har som mest att tjäna på fusk kommer dock undan. En vinstbegränsning i denna välfärdssektor skulle kunna minska incitament för fusk med timredovisningar från företagens sida. Men det perspektivet försvinner när det istället för fuskande kapitalister är de assistansberättigade och deras rättigheter som ska klämmas åt.

En grupp med svag talan

Det är inte lätt att föreställa sig att föräldraförsäkringen skulle slås sönder med hänvisning till felaktigt vabbande. Men funktionshindrade ses som en grupp med svag talan, som man enkelt kan se ner på. Funkofobi, förminskande attityder och systematisk diskriminering av funktionsnedsatta, genomsyrar samhället och påverkar säkerligen även regeringens agerande. Den funktionsnedsatte, flyktingen eller den sjukskrivne har blivit vår tids syndabock. Denne sägs kosta pengar, vara en börda för välfärden.

Parallellt med assistansfrågan har vi kunnat följa rapporteringen om Paradisläckan. Enligt Uppdrag granskning går samhället miste om 45 miljarder kronor årligen på grund av skatteflykt. De rikas skattefusk kostar alltså årligen nästan dubbelt så mycket som hela assistansreformen. En fjärdedel av jobbskatteavdraget går till den rikaste tiondelen, visar beräkningar av Riksdagens utredningstjänst. I år beräknas avdraget kosta 105 miljarder kronor. Det är bara en del av en bredare utveckling: arvs- och förmögenhetsskatten har slopats helt, bolagsskatten har sänkts i flera led, dyra privatbostäder står obeskattade medan räntebidraget subventionerar lyxkåkar och Rut-avdrag har införts.

Ett socialt mentalitetsskifte

Vilken grym ironi att vi säger oss inte ha råd att hjälpa en individ med funktionsnedsättning att komma ur sängen och ut i solen, samtidigt som vi har råd att subventionera lyx och flärd för de välbeställda! Den som behöver samhällets stöd för att leva ett värdigt liv sviks medan den som verkligen inte behöver det allmännas omsorg får avdragsregn och skattelättnader.

Det är dags att sluta ställa kostnader för assistans mot övrig välfärd och istället ställa kostnaderna för de superrikas subventioner, lättnader och skatteflykt mot den generella välfärden. Endast genom att se den större bilden och förskjuta konfliktlinjerna tillbaka till ekonomisk omfördelning kan assistansen och andra sociala reformer försvaras. Det behövs ett socialt mentalitetsskifte.

Arash Gelichkan, frilansjournalist som tack vare personlig assistans kunnat utbilda sig, engagera sig i samhällsfrågor och leva ett innehållsrikt liv.