Med guds hjälp: om religion och politik i Ryssland, Ungern och Polen av Gabriel Byström beskriver tre samhällen som på senare tid har gått kräftgång demokratiskt, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, och där religionen har spelat stor roll på olika sätt. Polen, Ryssland och Ungern. Länder där fascistiska, nazistiska och mer eller mindre främlingsfientliga partier har lyckats växa och få makt. Ryssland är ett tydligt exempel på hur de styrande medvetet använder mytiskt materiel för att behålla makten, trots att det antagligen skulle gå betydligt bättre för landet med annan ledning.

Byström beskriver hur män som Putin får makt genom att hänvisa till det ryska på ett sätt som gör den nationella identiteten viktigare än demokratin. Det skapar en samhällelig logik som från vår horisont verkar helt sinnessjuk. Utifrån denna logik väcker det till exempel ingen större uppmärksamhet när kyrkliga ämbetsmän bär klockor för hundratusentals kronor och har enorma privata förmögenheter, komna ur cigarrett- och spritförsäljning.

På senare tid har också vår del av världen blivit allt mer polariserad etniskt och nationellt. Under förra seklet arbetade många politiker aktivt med att frikoppla staten från sådana faktorer. En medborgare i en nationalstat är medborgare alldeles oavsett sitt ursprung eller sin kultur, resonerade man – i synnerhet i skuggan av två världskrig som till stor del var orsakade av uppblåst nationalism. Nationen var en tänkt gemenskap, inte en verklig, en som kan omformas och skapas lite utifrån de behov som finns.

”… sanningshalt är sällan en faktor för att bestämma vilka särdrag som ingår i en viss etnisk eller nationell identitet.”

Paradoxalt nog har vi varit väldigt flexibla med gränsdragningar när länder skapats och omskapats. Samtidigt får längtan efter det ursprungliga, den yttersta gemenskapen, oss att se verkligheten som vi behöver se den för att upprätthålla det vi tror på. När Israel skulle inrättas diskuterades områden i Uganda och Kanada innan man till slut fick till det i Palestina. Det hade inte varit helt omöjligt med ett Israel någon helt annanstans, och jag tror att känslorna, den sionistiska ivern, inte skulle vara särskilt mycket svalare för det.

Nationers kulturella innehåll går inte att mäta, jämföra, väga. Ändå är det innehållet det mest potenta vapnet i den kulturella strid som rasar i delar av världen. Eftersom nationer ofta bygger på etniska föreställningar är också de byggda på myter. Sanningshalt är sällan en faktor för att bestämma vilka särdrag som ingår i en viss etnisk eller nationell identitet.

Byströms bok visar att det, som så ofta, handlar om makt och pengar. Etnicitet är i många delar av världen den viktigaste identiteten. Också här i väst var många människor långt in i historien omedvetna om att de tillhörde en nation, att de bodde i ett visst land. Den etniska tillhörigheten var viktigare. Och det är egentigen den som högerkrafter flörtar med. Det är inte en modern, liberal, demokratisk nationalstat de ivrar för – tvärtom använder många rörelser etniskt och nationellt material för att sätta demokratin ur spel.

Det som slår mig som tydligast är hur exemplen Ryssland och Ungern i synnerhet klingar läskigt likt den framväxande alternativa högern i väst. Genom att hänvisa till fakta som inte går att kontrollera, eller rena lögner, och genom att bygga sin identitet på mytologiskt material, skapar man en situation där ett förnuftigt samtal omöjliggörs. Så jag läser Byströms mycket intressanta bok också som en varning. De här krafterna finns även i vårt samhälle.