DEBATT När jag 1970 kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare tillsammans med tusentals andra, tog det mig bara några dagar att konstatera: ”Fan vilket fint land”! Det var inte då samma gynnsamma läge i Finland, därifrån jag kom. Därför kom jag!
Efter 28 år i landet har jag arbetat som lärare, genomgått fyra ballongsprängningsoperationer, en bypass-operation, en höftledsoperation och fått mediciner. Åkt tåg, kört på vägarna, erbjudits barnomsorg, skickat barn och barnbarn till skolan och själv studerat på universitet. Sonen försörjer sig på att spela fiol på Norrlandsoperan, hans fru doktorerar 15 december. ”Fan vad mycket jag får för pengarna!”
Det finns all anledning att fundera över vad allt jag får för mina skattepengar skulle kosta mig, och enskilda medborgare, om det skulle erbjudas som varor och tjänster på en marknad.
Vad skulle tågbiljetten kosta, operationen, medicinen, skolgången och för den delen tidningarna som jag dagligen läser? Och vad skulle all företagsutveckling ha kostat?
Man kan undra vad som hänt om jag betalt fem operationer och allt annat med privat kapital. Jag skulle gått i konkurs! Utblottad fått haltande dö. ”Fan vilket dåligt alternativ”.
Klart jag hade kunnat ta privata försäkringar men de skulle knappast ha varit billigare. Privata försäkringsbolag måste ju ha marginaler och ta ut vad det kostar, plus vinsten. Marknadens förmåga att säkra allmännyttan går att studera i nuläget i USA. Det blir ännu tydligare om vi väntar några år när republikanernas (Trumps) politik gett utslag i modell-landet USA.
Svenskt Näringslivs ordförande och undertecknad borde göra en studieresa till det förlovade landet och se vilken sjukvård de fattigaste får. ”Fan vad lite de får”.
Det jag skriver ska inte uppfattas som att jag menar att vi ska slösa med skatt. Jag skriver det för att Svenskt Näringsliv och dess ordförande, liksom jag och mången annan i detta härliga land, har all orsak att vara tacksamma för det vi gemensamt samlar in och vad vi sedan får.
Vi får naturligtvis skilja mellan skatteflykt och skatteplanering. Det finns ingen anledning att slösa med våra gemensamma pengar, men det finns inte heller någon anledning att bete sig ohövligt med en överlägsen ton, även om man bidragit med mycket, mycket mer än de allra flesta.
För mig är Sverige mönsterlandet, men också ett land med en hel del förbättringspotential. Landet har tyvärr fått pyspunktering vad gäller både välfärden och välfärdsresurserna. Färden är nu stötigare än förut, och därför måste alla hjälpas åt att ansvarsfullt laga pyspunkteringen.
Det bästa är om vi kan lösa de stora utmaningarna utan att höja skatten. Går det inte får vi alla finna oss i att bidra med mer – fattig som rik. Att vi alla har det bra är hela meningen med livet, också med näringslivet.
