Ett dopp i Twitterströmmen #vadfanfårjag visar att det verkar finnas ungefär lika många positiva som negativa åsikter om hur våra skattepengar används. Gratis cancerbehandlingar och överfulla förlossningsavdelningar. Världens längsta föräldraförsäkring och Europas längsta vårdköer. Fria universitetsutbildningar och hutlöst dyra schäferhundar till försvaret.

Det finns två positiva och två negativa saker med de redan bevingade orden ”Vad fan får jag för pengarna?”. Det största problemet kan kokas ner till tre ynka bokstäver. Hade frågan istället varit ”Vad fan får vi för pengarna?” vore den nämligen relevant att ställa för jämnan. Hur används våra skattepengar? Går de till rätt saker och spenderas de på ett effektivt och hållbart sätt? Ett demokratiskt samhälle förutsätter en ständig granskning av statens agerande och en diskussion om i vilken grad och till vad vi ska bidra tillsammans.

Det positiva är att frågan ändå har dragit igång en sådan bred diskussion om vad det är som vi värdesätter att ordna gemensamt. Om vi nu antar att Leif Östling inte bara uttryckte sig klumpigt utan faktiskt menade ”jag” och inte ”vi” visar det en syn på skatt och samhälle som är desto mer problematisk.

Det är så klart upp till var och en att bestämma sig för om ”skatt är stöld” eller ”skatt är sexigt”, eller något däremellan. Men att fråga sig vad en personligen får tillbaka för sina skattepengar är att missförstå skattesystemets funktion. Skatt är samarbete (påtvingat sådant, enligt vissa), som vilar på antagandet att vi löser och förbättrar många saker bättre tillsammans med en gemensam pott, än att var och en ska bygga sina egna järnvägar. Skatt är omfördelning, främst mellan livets olika faser, som vilar på antagandet att vårt välstånd tillhör oss alla, och att vår individuella rikedom alltid beror av andras arbete.

En kan tycka att Leif Östling om någon, som ordförande för Svenskt Näringsliv, borde sitta på en sällsynt bra position att kunna sätta sig in i den svenska statens utgifter och ta reda på vad han får för sina skattepengar. Vilket är mer än många andra skattebetalare har tid och möjlighet att göra. Vilken fantastisk känsla det borde vara för Leif att känna att han har bidragit till att si och så många barn får gratis skolgång, eller att si och så många får (fick) assistansersättning. Det vore för övrigt intressant att få veta om Svenskt Näringslivs ordförande, eller andra som tycker som han, samtidigt skänker pengar till välgörenhetsorganisationer och om de ställer sig samma fråga då.

Det andra positiva kommer sig av att de flesta svenska namn som förekommer i Paradisläckan planterat sina tillgångar i EU-länderna Malta och Luxemburg, något som enligt EU och Sverige är fullt lagligt, vilket naturligtvis går att ha synpunkter på. Tack vare det har vi fått en debatt som till största delen handlar om skattemoral och inte bara om bristande lagstiftning.

För utöver att handla om ett tydligt och rättvist regelverk utan kryphål bör vårt skattesystem också få vara just en moralisk fråga. Hur mycket och efter vilken princip var och en ska bidra till samhället är en diskussion som hör hemma på (digitala) gator och torg likaväl som på universiteten.

Det andra negativa med #vadfanfårjag är återigen ”jag”-perspektivet, och det faktum att de svenska namn som fått uppmärksamhet i Paradisläckan hitintills varit enskilda individer. Det har gjort att diskussionen handlat just om individers skattemoral, medan vi behöver diskutera beskattning av multinationella företag, banker, klimatföroreningar och kapitalvinster.