Det produceras mängder av fakta och desinformation, och framför allt hålls debatter, om orsakerna till den att fattigdomen och våldet ökar i socialt utsatta områden. Berättelserna går isär och den spretiga bilden av vilka åtgärder som behövs gynnar sällan de boende. Istället skapar den barriärer som skadar dem som allra mest behöver välfärden. De olika grupperingarna hävdar monopol på sin egen analys.

Vilka bör uttala sig om fattigdom, värderingskonflikter och skjutningar? Ska endast de som bor och verkar i fattigare delar av Sverige beskriva sin egen verklighet och komma med lösningarna? Självklart är rösterna från dem som har erfarenhet viktigast, men de räcker inte och de är inte samstämmiga. Det är vi i medelklassen som sviker. Vi som inte tänker långsiktigt för att radera två-tredjedelssamhället utgör basen i krisen. Vår tystnad bidrar inte till ett sammanhållet Sverige.

På 1930-talet var Sverige fattigt och makteliten befann sig i Stockholm. Men socialdemokratin mobiliserade och landet genomgick jämlikhets-, nykterhets- och folkbildningsrevolutioner som inkluderade alla. I dag har vi onda cirklar, bestående av några som drabbas och andra som spekulerar. Upplopp, våld och organiserad kriminalitet har sina rötter i bristande framtidstro och en genuin känsla av att inte vara en del av samhället i stort.

Jag sitter inte inne med svaren på åtgärder, men så mycket vet jag att vi måste börja med att läsa och sprida underbyggda fakta. Vi måste ta ett helhetsansvar där flera myndigheter inkluderas och sluta göra partipolitik av ett stort strukturellt problem.

Stockholms stads trygghetsmätning 2017 visar att den faktiska brottsligheten inte skiljer sig inte nämnvärt mellan de rika och de fattigare stadsdelarna. Däremot är det stor skillnad om en studerar vilka som är oroliga för att utsättas för brott. Då är det högre staplar i Rinkeby och Tensta och betydligt lägre på till exempel Södermalm. Brå gör en nationell trygghetsundersökning varje år. Den visar en störe utsatthet i socialt utsatta områden men utvecklingen är positiv och det finns ett ökat förtroende för rättsväsendet i socialt utsatta områden.

Brås undersökningar visar att resultaten blir bättre när polisiära insatser kombineras med sociala och involverar lokalsamhället. Men det kräver att polisen har god kunskap om problemens karaktär och omfattning och anpassar åtgärderna till analysen av problembilden. De behöver samverka med andra aktörer och följa upp och utvärdera hur väl åtgärderna fungerade. Medborgare måste delta i planeringen av arbetet och känna att de är jämbördiga parter i processen. Det är viktigt att alla har tydliga roller och får utbildning och resurser för att genomföra arbetet.

Fler poliser löser inga problem på lång sikt. Men det är inte heller så att det inte ger några resultat. Så låt oss bli bättre på att utgå från fakta som finns och sträva mot en samhällsomvandling lik den vi hade i början på 1900-talet och på 1930-talet och sluta spekulera och söndra.