Jag läser en essä om dygder av ekonomhistorikern Deirdre McCloskey samtidigt som jag med ett förstrött öga följer ännu en urspårad Twitterdebatt där invektiven haglar.

Om vi vill ha ett samhälle som uppvisar de klassiska antika och kristna dygderna klokhet, rättvisa, kärlek, tro, hopp, mod och måttfullhet måste vi börja med människor som har dessa dygder i sig, skriver McCloskey. För att kunna dra kaniner ur hatten måste man först lägga dit kaninerna. Det tycks som dåliga odds för oss just nu. Hatten är tom. Dygder är väldigt omodernt.

Det där är en slutsats som det är lätt att dra, men svårare att komma vidare från. Ja, det politiska samtalet är förtvivlande vredgat och missunnsamt. En del beror på tekniken, vi triggas hela tiden att läsa och lyssna på allt mer extrema utsagor helt enkelt eftersom algoritmerna fungerar så.

Den som lyssnar på Trump-videos får upp vit makt-filmer härnäst, den som lyssnar på Bernie Sanders får upp vänsterkonspiracister om det globala kapitalet. Sajterna lever på vårt engagemang och tekniken trimmas för att frammana mesta möjliga känslor, vrede, hat, upprördhet.

Det beror också på politiken, som fungerar ungefär likadant. Tyvärr tycks dum nätaggressivitet ge vad opinionsbildare åtminstone uppfattar som stöd, alltså sporras de att bli allt argare, allt mer polariserande. Jag ser dagligen personer som jag egentligen vet är kloka och resonerande häva ur sig snabba ilsketweets, allt för likesen, lolzen, det man tror kan översättas i inflytande. Kanske har de rätt. Kanske vinner de på riktigt också. Jag vet inte.

Jag vet däremot att jag själv inte vill delta. Jag har gjort det mer förut, mer frikostigt låtit vreden sippra ut i världen. Delvis är det en fråga om psykisk stabilitet, jag är på en bättre plats i dag. Jag blir fortfarande arg, säger ogenomtänkta saker förstås, men jag försöker låta bli. Hur pretentiöst det än låter: jag försöker vara förändringen jag vill se i världen.

Hur kan jag bäst främja mod, rättvisa, måttfullhet, kärlek, visdom? Hur kan jag ge världen mer av detta hopplöst otrendiga som är dygd? Det långsiktigt viktigaste är att jag försöker uppfostra mina barn för att de ska bli bästa möjliga människor. Bara om vi alla, som individer och som samhälle, ger barnen möjlighet kan de utvecklas till etiska vuxna.

Jag anstränger mig också aktivt för att försöka tolka människors bästa argument snarare än att snabbt angripa deras svagaste länkar. Det är inte lätt för någon som både tar politik på blodigt allvar och är snar till starka känslor, men jag försöker.

Jag läser Ivar Arpis texter och ser en önskan att förstå komplexa samband om hur människor egentligen fungerar, samband som liberalismen inte alltid brytt sig om. Jag läser Aftonbladets ledarsida och ser en uppriktig önskan att balansera välfärdsstat och invandring för mesta möjliga humanism. Jag försöker tänka snarare än känna, försöker förstå och förklara snarare än löst tycka.

Det går inte alltid bra, det är jag den första att medge. Särskilt inte om man lockas att delta i de där Twittersamtalen. Åh nej, nu skrev jag något sarkastiskt igen. Ånger, botgöring, nya tag. Så fortsätter man.