Kan man lösa klimatkrisen med ny och förbättrad teknik? Inte enligt Per Andersson, som med den insikten sade upp sig från jobbet som miljö- och hållbarhetschef för att etablera ett kollektivjordbruk i Skåne. Syftet var att skapa en hållbar bygd som är mindre sårbar för samhällskriser.

På håll liknar gården Ankhult utanför Sösdala i norra Skåne mer ett spökhus än ett blivande nav för odlingsfrälsta miljövänner. Men så kommer man närmre och ser det prydliga grönsakslandet. Rödbetor, majs och potatis i snygga rader. Och en massa andra grejer som experimentsugna odlare har tryckt ner i jorden. Mellan raderna går en man och plockar ogräs för kung och fosterland.

– Det finns en massa permakulturidéer för att få bort ogräset, men vi har inte riktigt fått det att fungera. De säger ju att det bästa ogräsmedlet är trädgårdsmästarens skugga, det vill säga att man är i landet tillräckligt ofta för att se efter det, säger han och ler.

Mannen heter Per O Andersson och är ordförande i föreningen Sambruket i Sösdalabygden, ett omställningsprojekt för en hållbarare bygd där bland annat ett kollektivjordbruk för självförsörjning ingår. Rörelsen föddes för drygt tio år sedan och diskuterar bland annat vägar till en ekologiskt och socialt hållbar framtid.

 

”Visst, tekniken kommer att fungera, men det löser inte problemen.”

– Idén med Sambruket är att bygga ett eget skyddsnät eftersom det vi har i dag troligtvis inte kommer att fungera så bra. Det är en lär-dig-själv-skola och tanken är att här ska erbjudas mat, tak över huvudet, lärande, sparande och möjligheten till eget företagande.

Han plockar en majskolv från dess planta. Den är betydligt mindre än de man köper i affären och en aning för grön för att se riktigt aptitlig ut. Enligt Per O Andersson har skörden varit dålig i år och många av grödorna har gett dåligt resultat, vilket han menar beror på för mycket fukt och för få soltimmar. Han tvekar dock inte att ta en tugga.

– När man odlar sin mat själv så slänger man det inte för att det till exempel har en svart prick på sig.

Högteknologi ingen lösning

Det har gått fyra år sedan Per O Andersson lämnade arbetet som strateg-analytiker på Ericsson, sålde lägenheten i Stockholm och flyttade sitt pick och pack till en liten håla i norra Skåne. Anledningen? Han hade upptäckt att hans arbetsuppgift, att ta reda på hur man kunde lösa världens klimatproblem med avancerad högteknologi, var problematisk.

– Jag kom fram till att det inte går. Visst, tekniken kommer att fungera, men det löser inte problemen. Grön tillväxt är fortfarande 85 procent fossildriven och skulle man rusta av den blir man utan det mesta av energin i samhället. Även solpaneler byggs exempelvis av olja.
Under tiden som Per O Andersson grubblade på sin arbetsuppgift föddes idén till ett slags kollektivjordbruk hos några människor nere i Skåne. Initiativet fick namnet Sambruket och efter att ha träffat grundarna bestämde sig Per O Andersson för att bli en del av projektet.
– Jag insåg att högteknik inte var lösningen, men kanske kunde lågteknik vara det? Jag är strateg till yrket så mitt jobb är att komma på lösningar. Fungerar det inte från ena hållet så kanske det fungerar från det andra.
För tillfället lever han på sparade pengar och han menar att det inte behövs så mycket inkomster när man arbetar ihop med andra.

Kräver tid och pengar

För två år sedan köpte Sambruket den sex hektar stora gården Ankhult för att ha någonstans att odla och hålla kurser. Det är även där de producerar alla grönsaker som de har till sina träffar och kurser.

Men trots att det har gått två år sedan förvärvet är gården fortfarande i dåligt skick och Per O Andersson berättar att han har brakat genom golvet inte bara en utan två gånger. Meningen är att gården ska renoveras och att det med tiden ska kunna bo människor där, men med tanke på fuktskador, drag och allmänt förfall tror han att det kommer att dröja ett tag till innan det bjuds till inflyttningsfest. Dessutom, menar Per O Andersson, är det svårt att få något gjort snabbt när allt arbete är motivationsdrivet.

– Medlemmarna i Sambruket är som ett miniatyrsamhälle. Det finns allt från sjukskrivna till pensionärer till barnfamiljer. De flesta har sina egna liv och det är en utmaning att kunna kombinera båda liven.

 

”Nu, på ett kort liv, har det som var ålderdomligt blivit trendigt igen”

Förutom tid måste medlemmarna i Sambruket investera pengar. Medlemsinsatsen är på 10 000 kronor och i gengäld får de dela på föreningens resurser och allt vad det innebär.

Per O Andersson påpekar dock att det egentligen är ett sparande eftersom man får tillbaka pengarna om man väljer att gå ur föreningen.

– Planen när jag flyttade ner var att köpa en egen gård, men det är jag glad att jag inte gjorde. Man klarar inte av att driva en gård själv utan att vara yrkesman.

Ett medlemskap innebär dock inte att man måste arbeta. Av sammanlagt 50 medlemmar är det ett tjugotal som är aktiva i föreningen och fem, sex stycken som är där flera gånger i veckan.

Förutom medlemsavgifter är Sambruket ekonomiskt beroende av försäljning av plantor och grönsaker. Varje vår säljer de plantor och varje höst deltar de i olika skördefester och höstmarknader. Dessutom samarbetar de med Holma folkhögskola genom att anordna kurser som de får inkomster för.

Gammalt har blivit trendigt

Förutom Ankhult äger Sambruket även Klockaregården i Norra Mellby som ligger en dryg kvart från gården. Just i dag råder full aktivitet då några av de så kallade ”sambrukarna” håller kurs i hur man syrar grönsaker för elever på Holma folkhögskola. Det pågår aktiviteter både ovan och under jord och medan köket är fyllt med människor som hackar grönsaker håller en av kursledarna en föreläsning om hur man gör salva av bivax i källaren.

En av föreningens eldsjälar heter Rune Forssén. Han var tidigare med i ett sambruk i Halland, men flyttade till Norra Mellby så sent som i våras för att gå med i Sambruket i Sösdalabygden. För tillfället hyr han in sig på ovanvåningen på Klockaregården eftersom han ännu inte har hittat någonstans att bo.

– Det är en annan sak som är bra med Sambruket, att det erbjuder ett sätt och en plats att koppla över från ett liv till ett annat, säger han.

Han tittar intresserat på medan kursdeltagarna rör om i sina baljor med finstrimlade grönsaker.

– Jag kommer ihåg att mamma gjorde detta på 1940- och 50-talet och att vi barn fick vara med och hacka. När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var så skönt att slippa. Nu, på ett kort liv, har det som var ålderdomligt blivit trendigt igen.

Att inte gå med vinst

Hans Andersson är professor i lantbruksekonomi på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Enligt honom är det mycket ovanligt att bedriva jordbruk där syftet inte är att gå med vinst eller att uppnå en rimlig inkomst.

– Min bedömning är att det är få som ger sig in i lantbruksbranschen utan syftet att få ett överskott. Generellt kan man säga att trenden går mot aktiebolag och inte gemensamt ägande i form av en ekonomisk förening, säger han.

Han ger några exempel på kollektivjordbruk då och nu, bland annat kolchoser och sovchoser, som var storskaliga kollektivjordbruk i Sovjet och Östeuropa före Berlinmurens fall 1989 och kibbutzer, som är kollektiva samhällen i Israel. Det var för övrigt inte ovanligt i Sverige förr i tiden att syskon drev lantbruk tillsammans efter att de hade fått ärva en gård. I samtliga fall är dock inte syftet att producera för att vara självhushållande utan för att uppnå en rimlig inkomstnivå.

 

”Planen när jag flyttade ner var att köpa en egen gård, men det är jag glad att jag inte gjorde.”

Per O Andersson, lämnade sitt toppjobb i Stockholm för att leva ett enkelt liv som sambrukare i Skåne. ”Det är bättre att lära sig nu när samhället fortfarande finns än när det är för sent”, säger han.

– Däremot är det fortfarande relativt vanligt att enskilda jordbrukare samarbetar och ingår olika former av samarbetsavtal. Det kan vara allt från att låna ut sin jordbruksmaskin till en granne, till att driva företaget tillsammans. Forskning visar att detta kan vara en strategi för att förbättra det ekonomiska resultatet.

Det faktum att mer omfattande samarbeten lyser med sin frånvaro tror Hans Andersson har flera orsaker. Bland annat risken för juridiska komplikationer. Hur fördelar men till exempel resultaten och kompetenserna och vad händer om någon har svårt att möta delägarnas krav?

– En bekant som var involverad i ett kollektivjordbruk sa en gång till mig att ”det enda man med säkerhet kan säga om ett samarbete är att det kommer att ta slut”.

Förhoppningsfull framtid

Per O Andersson delar av förklarliga anledningar inte den åsikten. Istället har han fullt upp med att planera inför framtiden. Till exempel hoppas han inte bara blir bättre på att odla utan även att lära sig hur man odlar mer mat med mindre arbetsinsats.

– Dessutom vill vi ha fler aktiviteter inom omställning och småskalighet som riktar sig till bygden. Du ser ju, det finns hur mycket som helst.