Landvetter flygplats invigdes i oktober 1977 och i samband med 40-årsjubileet har starten på en stor utbyggnad av flygplatsen firats. Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S), var på plats när de första spadtagen togs och sa till GP att hon ”är väldigt förtjust i byggkranar och saker som visar att här är det full fart, och här händer det grejer”.

Hennes entusiasm visar på att politiken ser samhället som dött om industriell infrastruktur och stora företag inte expanderar och ”skapar jobb”.

Det finns många problem med detta tankesätt. Alla de landsbygdskommuner som inte får en injektion av pengar med flygplatsbyggen eller liknande projekt lämnas i sticket, utan fungerande lokal infrastruktur, vård och omsorg och gemenskap.

Samtidigt är det dessa kommuner som förser städerna med mat och andra naturresurser. De projekt som erbjuder formellt lönearbete utanför storstädernas centrum är ofta kortsiktiga. Dessutom är många av dessa projekt skadliga för miljön och leder till stora utsläpp. Utbyggnaden av Landvetter flygplats är ett praktexempel på det sista.

För att utbyggnaden ändå ska uppfattas som modern och miljömedveten betonar ägaren Swedavia att den nya terminalen kommer att byggas i miljövänligt material. På sin hemsida beskriver Swedavia hur ”Göteborg Landvetter Airport arbetar aktivt med att minska utsläpp av koldioxid och har en nollvision för dessa utsläpp till år 2020.” De betonar också ”gröna inflygningar, gröna utflygningar, green cruise och EcoFly” och visar vackra bilder på rapsodling för biobränsle.

Detta är skolboksexempel på greenwashing – naturbilder och ord som ”grön” och ”eko” ger folk en bra känsla och då hamnar fakta om utsläpp och miljöförstöring i skymundan.

Hur mycket land behövs för att odla växter till biobränsleproduktion eller bryta sällsynta jordartsmetaller till elproduktion från vind och sol som kan ersätta fossila bränslen? Vilka människor och ekosystem ska offras för den produktionen? Hur mycket kan bränsleåtgången och klimatpåverkan minskas genom materialval till en ny terminalbyggnad och bränslebesparande åtgärder vid flygning? Var går gränsen för vad som kan åstadkommas med denna relativa förbättring?

Dessa frågor har företag som Swedavia och politiker som Ann-Sofie Hermansson ansvar för att svara på. Och eftersom de delvis baserar sina föreställningar på forskning inom nyklassisk ekonomi och teknologi bör också dessa forskare ta sitt ansvar och inte invagga oss i en falsk trygghet i tanken att ekonomisk utveckling och teknologiska framsteg magiskt kommer att lösa allt.

Den som undersöker verkligheten bakom olika sorters greenwashing märker att ett samhälle byggt på nyklassiska ekonomiska idéer och teknologier som flyg inte kan vara hållbart.

När detta samhälle lyfter framsteg inom miljö är dessa nämligen alltid relativa och marginella. Ett exempel är hur regeringens budget i år beskrivits som den grönaste någonsin samtidigt som de totala utsläppen ökat under den rödgröna regeringen, vilket Syre skrev om härom veckan.

Politiker som gillar byggkranar och full fart kan aldrig bli gröna politiker. Ett annat exempel är verkligheten bakom ”gröna flygningar”. Själva poängen med flyg är ju att människor och varor kan transporteras fort mellan olika platser på jorden och detta krav på hög hastighet är i konflikt med låg bränsleförbrukning. Lite förenklat kan man säga att bränsleåtgången ökar med hastigheten, främst på grund av att luftmotståndet ökar, och dessutom går det åt mer bränsle ju längre sträcka vi totalt transporterar varor eller oss själva och ju fler transporter vi genomför. Många, långa och snabba transporter kan aldrig blir gröna transporter.

Vi kan inte förändra de fysikaliska lagar som innebär att all rörelse förbrukar energi och att luftmotståndet gör att förbrukning av energi alltid ökar med högre hastighet. Vi kan däremot radikalt minska transporterna av människor och resurser och sänka hastigheten på de transporter som genomförs – bland annat genom att i princip avskaffa flygtransporter. Vi kan bygga upp lokalsamhällen som kan tillgodose människors behov av försörjning och gemenskap utan ett sårbart och miljövidrigt globalt transportnät och utan att privilegierade delar av världen lever på resurser och arbete från exploaterade låglöneländer.

Vi måste inse att vi har makt att ändra på samhällssystem och den form av pengar som organiserar den globala ekonomin, men inte makt att ändra på naturlagar.