Jag ser många (främst men inte uteslutande) kvinnor som uppgivet berättar sina #metoo-historier, kanske för första gången, kanske igen, kanske berättade de redan under #prataomdet eller #yesallwomen, men gemensamt för många av dem är att de inte tror på någon förändring. ”Vi har sagt detta i hundra år nu och fortfarande reagerar folk som om ingen någonsin berättat om övergrepp de varit utsatta för” är känslan som förmedlas och hur mycket jag än kan sympatisera med den så håller jag inte med.

Något har förändrats och det som förändrats mest på dessa hundra, femtio, tio år är kanske främst av allt detta; många fler kvinnor befinner sig nu (äntligen) på positioner där de inte riskerar att förlora allt, inklusive karriär och trovärdighet, om de berättar och kanske till och med namnger de män som utsatt dem för övergrepp. Kvinnor är inte längre i lika hög grad beroende av mäns gunst för sin överlevnad, varken i hemmet eller i arbetslivet, och således kan de också bryta den tystnadskultur som män är beroende av för att kunna komma undan med ”tölpaktigt beteende” som det tydligen heter nu för tiden.

Det innebär dock inte att problemet nu kommer lösa sig automatiskt, för vad vi ser är bara toppen på ett tidigare dolt isberg. En tv-profil som våldtar en assistent med fingrarna på en jobbfest och efteråt säger ”Om du vill fortsätta jobba i tv-branschen ska du tänka dig för vad du säger” är inte ett undantag, det är symptomatiskt. Vi måste adressera problemet med att branta makthierarkier på arbetsplatser, i skolor, i vänskapsgäng, innebär att riskerna, såväl sociala som materiella, med att berätta om övergrepp blir för stora.

Här kan vi pausa och skänka en tanke till dem som menar att kvinnor har makt eftersom de kan anklaga en man för våldtäkt och således förstöra hans liv – men om det var en reell makt skulle såväl sanna som falska anklagelser höras i mycket högre grad. Istället anmäls bara ungefär en femtedel av alla sexuella övergrepp och av detta kan vi dra slutsatsen att de förväntade negativa konsekvenserna av att anklaga någon för våldtäkt är större än dito konsekvenser av att faktiskt våldta någon – är inte det absurt ändå?

Eftersom den anarkistiska revolutionen med efterföljande ickehierarkiska samhälle verkar ligga längre bort än någonsin tack vare majoritetens inköp av marknadsliberalismens påstådda storhet kan vi inte riktigt förlita oss på den för att upphäva de dysfunktionella maktrelaterade övergreppssituationerna. Så vad kan vi göra för att motverka att brott inte anmäls för att brottsoffret står hierarkiskt under gärningsmannen?

Större möjlighet att anmäla sexuella övergrepp utan att stå fram som brottsoffer vore kanske ett alternativ. En buffertzon inom polisen där man kan lämna vittnesmål utan att själv anmäla. Sexuella övergrepp går redan under allmänt åtal, så det är inte alls omöjligt för polisen att utreda sexualbrott även utan ett uttalat offer som själv anmäler. Men det skulle så klart kräva att sexualbrott tas på allvar och att förundersökningar inte läggs ner utan att den anklagade ens har förhörts – så det är kanske där vi måste börja.