DEBATT Jag välkomnar en diskussion om gemensamt förhandlade hyror men det är bra om den bygger på kunskap och rätt fakta.

För det första, hyresregleringen avskaffades 1974. I dag har vi gemensamt förhandlade hyror, en konsumentlagstiftning som balanserar fastighetsägarnas intressen med konsumenternas. Det förvånar att Harald Enoksson är emot det.

För det andra, det är extremt lönsamt att äga och förvalta hyresfastigheter. Vinsterna har fortsatt öka, räntorna är fortsatt låga och vakansgraden är i det närmaste obefintlig. Förklaringen till detta är enkel: det råder bostadsbrist i nästan hela Sverige. Många, särskilt yngre, är desperata över att få en bostad. Att då ropa på ännu högre hyror, i form av marknadshyror, är obegripligt. Det blir extra svårt att förstå när vi dessutom vet att människor i hyresrätt redan i dag bor trängre och flyttar oftare än de som bor i ägt boende, och marknadshyror skulle ytterligare förstärka detta.

Om vi antar att ett hushåll kan lägga max 40 procent av sin disponibla inkomst på hyran –en relativt hög nivå – har cirka 27 procent av hyreshushållen i Stockholm, Göteborg och Malmö inte råd med en genomsnittlig hyresrätt på 60 kvm i det befintliga hyresbeståndet enligt SCB. Siffran är ännu högre när det gäller nyproducerade hyresrätter. Där har 54 procent inte råd. Hyrorna i nyproduktionen ligger alltså redan i dag på nivåer som inte längre kan efter­frågas av hushåll med normala inkomster.

Hyreshöjningar med 30, 40 eller till och med 50 procent i samband med ombyggnader är heller inte ovanliga. Där är problemet snarare en tandlös lagstiftning som inte ger hyresgäster tillräckligt skydd och inflytande vid ombyggnad. I 99 procent av de fall som hamnar i Hyresnämnden rörande frågor kring ombyggnad avgörs det till fastighetsägarnas fördel. Det hoppas vi att riksdagen kan balansera något genom att ge hyresgäster större inflytande vid ombyggnad genom förändrad lagstiftning. Där får gärna Enoksson prata med sina partikamrater, inte minst bostadsministern, och trycka på.

Nyproducerade hyresrätter svarar inte mot efterfrågan på hyresbostäder med rimliga hyror. Bostadsbristen består trots ökat bostadsbyggande. Problemet är alltså inte bara att det är brist på bostäder, utan det är framför allt brist på bostäder som människor har råd att efterfråga. Att då påstå att hyrorna är för låga och att det är Hyresgästföreningen och hyresgästerna som felaktigt står i vägen för ytterligare höjningar känns mer än lovligt bakvänt.