DEBATT De felaktiga föreställningarna står som spön i backen när människor dryftar anställningslösas möjlighet till lite årlig ledighet från arbetssökandets vedermödor.
Vissa inbillar sig att anställningslösa, precis som anställda, har en lagstadgad rätt till fem veckors årlig semester. Att vi då till och med kan åka utomlands och för en tid totalt strunta i alla de innehållslösa krav som konstituerar vår vardag. Slippa ineffektiv aktivitetsrapportering som bevis för våra försök att ta oss ur vår arbetslöshet och (för långtidsarbetslösa) vuxendagisverksamhet förtäckt till välmenat arbetsmarknadsprojekt.
Möjligheten, aldrig rättigheten, till ledighet med bibehållen ersättning (som då även kan spenderas utanför landets gränser) finns om din arbetsförmedlare godkänner det. Här finns praxis att tillgå men tyvärr också obeskrivlig godtycklighet. En godtycklighet som innebär att det är handläggaren som i all sin enväldighet avgör om du för en tid ska beviljas andrum från kraven eller inte.
Och om du beviljas ledighet att resa iväg måste du ändå se till att vara anträffbar och med kort varsel, i normalfallet inom 48 timmar, kunna kasta dig på första bästa transportmedel hem om Arbetsförmedlingen kallar. Annars bestraffas du ekonomiskt.
Jag minns när tvångsåtgärderna och kontrollutövandet av anställningslösa var på en avsevärt lägre nivå än i dag. Jag minns när jag på det ljuva (nåja) 80-talet, efter ett pliktskyldigt möte med min arbetsförmedlare, tog färjan från Malmö till Köpenhamn för att med frisk luft under vingarna lifta söderut till de varmare breddgraderna. Jag minns den sorglösa och lycksaliga känslan av att båtluffa i Grekland och alla de underbara människor från all världens hörn jag träffade. En kort och härligt blöt sejour på Oktoberfest i München senare och pengarna var obönhörligen slut, Sverige väntade efter hemliftande genom ett regntungt Tyskland och Danmark.
Jag minns också de a-kassekort som jag då, med berått mod och utan några som helst skuldkänslor eller moraliska tvivelaktigheter, lämnade in över den period jag medvetet gjort mig icke-anställningsbar. Innebar det försämrade chanser till framtida anställning för egen del eller att landet Sverige ekonomiskt led någon nämnvärd skada av det? Skulle inte tro det.
I Sverige har jag tyvärr mött alldeles för många självutnämnt ”duktiga” människor, högfärdigt självgoda som enbart för att de har en anställning anser sig vara förmer än andra och ser ner på dem som saknar en anställning. Människor som rättfärdigar sitt eget lidande och sin egen vantrivsel på sina jobb med en sadistisk njutning av att de anställningslösa också lider. Det är verkligen inte okej!
Inte när de med anställning har inkomster som för det mesta vida överstiger de anställningslösas. Inte när anställningslösa inte ens har den lagstadgade rätten att årligen ta ut fem veckors semester och år efter år passerar revy i all sin fattiga tristess. Inte när hittepå-kraven för anställningslösa oftast är i total avsaknad av mening eller sunt förnuft.
I väntan på att en basinkomst värd namnet införs (och det lär väl tyvärr dröja) vore fem veckors årlig respit från piskans vinande det minsta arbetslösa borde kunna begära. Fem veckors semester där vi slipper stå till arbetsmarknadens förfogande, fem veckors egentid som vi själva kravlöst får råda över. Precis som när anställda slipper stå till arbetsgivarnas förfogande under sin semester.
