Det är ett år sedan president Juan Manuel Santos fick Nobels fredspris för sina ansträngningar att uppnå fred med Farc-gerillan efter 52 års inbördeskrig. Ingen tidigare fredsprocess har inkluderat så många kvinnor som den colombianska, och resultatet blev vad som har kallats ”världens första jämställda fredsavtal”. Men de kvinnliga fredsaktivisterna har fått betala ett högt pris.

Mordplatsen ligger en timmes bilfärd på svårframkomliga vägar från närmaste tätort, och sedan en halvtimme till fots på snåriga stigar. Upp för kullar, förbi ett och annat hus med arga hundar. Solen gassar ilsket och obarmhärtigt över det paradisliknande landskapet.

Det hindrade inte den person som den 9 augusti 2017 letade upp Idalia Castillo Nárvaez utanför hennes hem, våldtog och torterade henne, och sedan slängde hennes svårt sargade kropp i ett dike.

Grannarna säger att det aldrig tidigare inträffat något liknande hos dem. I övrigt vill de inte kommentera fallet Idalia. Rädslan ligger som ett lock över den ångande dalen.

– Eller, säger någon som vill vara anonym, hon var en person vi alla kom överens med. Hon tyckte om att koordinera saker, alltid väldigt aktiv. Varje gång vi arrangerade ett event var hon med.

 

”Under fredsprocessens flagg har kvinnor, efter många års rädsla, tagit steget ut i offentligheten för att till exempel kämpa för rätten till mark.”

37-åriga Idalia Castillo Nárvaez var vice ordförande för den lokala kommunstyrelsen. Hon var också engagerad i en arbetsgrupp som utkräver kompensation för mark som stals under det colombianska inbördeskriget.

Efter mordet på Idalia Castillo Nárvaez tvingades hennes 17-åriga dotter att lämna sitt hem, kamrater och allt hon dittills definierat som trygghet.

Dottern rycker till varje gång någon passerar utanför fönstret i hennes nya bostad, i en avlägsen stad. Hon orkar ännu inte prata om mordet.

– Det enda jag vill säga är att jag varje dag försöker förstå varför mamma utsattes för ett sådant gräsligt brott. Men jag lyckas aldrig hitta svaret, säger hon.

Söker rättvisa

Den colombianska åklagarmyndigheten utreder för närvarande om dådet var ett resultat av hennes engagemang i arbetsgruppen för konfliktens offer. Idalia Castillo Nárvaez var den åttonde kvinnliga aktivisten att mördas i Colombia sedan årsskiftet. De flesta av offren arbetade, precis som hon, med kärnfrågor i det fredsavtal som slutgiltigt skrevs under av Farc-gerillan och den colombianska regeringen den 24 november 2016.

Carlos Guevara är projektledare på den colombianska människorättsorganisationen Somos Defensores. Han förklarar att kvinnor, efter många års rädsla, har klivit ut i offentligheten under fredsprocessens flagg för att till exempel kämpa för rätten till mark. Framför allt har kvinnor varit de främsta pådrivarna i organisationer som söker rättvisa för brott begångna under konflikten.

– De flesta av dem är överlevare från kriget. De såg sina makar och söner dödas, flydde sina hem och började sedan kräva rättvisa för dessa män och sig själva. Därigenom exponeras de för inflytelserika aktörer med motstridande intressen, säger Carlos Guevara.

Somos Defensores har under femton år fört statistik över brott mot människorättsaktivister och sociala ledare i Colombia. Enligt dem lever både kvinnliga och manliga aktivister allt farligare sedan fredsförhandlingarna inleddes år 2012. Sedan 2014, då antalet attacker mot kvinnliga aktivister steg med 160 procent, har kvinnor varit föremål för den mest dramatiska ökningen av sådana brott.

 

”De såg sina makar och söner dödas, flydde sina hem och började sedan kräva rättvisa för dessa män och sig själva.”

Att trendbrottet ägde rum 2014 är ingen slump, menar Carlos Guevara.

– År 2014 började kvinnoorganisationer lägga fram förslag till ett genusperspektiv i fredsavtalet mellan Farc och regeringen. Det hade en stor inverkan på förhandlingarna eftersom kriget har tagit sig särskilda uttryck mot kvinnor, till exempel i form av sexuellt våld, säger han.

Från 2014 inkluderade de colombianska fredsförhandlingarna fler kvinnor än någon tidigare fredsprocess i världen. En särskild genuskommission installerades för att inkludera ett könsperspektiv i samtliga av fredsavtalets överenskommelser. Det bidrog bland annat till klausuler om att kvinnor ska prioriteras när regeringen distribuerar mark till jordlösa småbrukare, och att ingen amnesti ska kunna utdelas för sexuellt våld som krigsstrategi.

Svenskt bistånd

2014 var också året då Sverige fick sin första officiellt feministiska regering. Samma år antog Sida en handlingsplan för hur Sverige genom till exempel politisk dialog och stöd till statliga organ i Colombia, skulle hjälpa till att integrera kvinnor i fredsprocessen. Jämställdhetsarbetet blev ett trumfkort för svensk biståndspolitik.

Chris Coulter arbetade på uppdrag av den svenska regeringen med att föreslå genusintegrerade avtalsklausuler och att utbilda Colombias regering i genusfrågor. Hon fungerade sedan som jämställdhetsexpert för båda förhandlingsparterna. Chris Coulter minns första mötet med Farc-gerillan.

– De frågade hur man hade gjort på andra håll i världen, och jag svarade att det inte fanns några tidigare exempel på jämställda fredsavtal. Om de lyckades, skulle de kunna bli en global förebild. Det var något både Farc och regeringssidan blev väldigt intresserade av, berättar hon.

Chris Coulter säger att kvinnliga aktivister var avgörande för att könsperspektivet i avtalet till slut skulle bli verklighet.

– Det tog två år från att fredsprocessen startade till att den första kvinnan bjöds in till förhandlingsbordet. Det var tack vare den colombianska kvinnorörelsen. Den kämpade outtröttligt under hela processen, genom att lägga fram förslag och påverka via personliga kontakter, säger Chris Coulter.

Inte passiva offer

Jineth Bedoya är en av Colombias mest kända journalister och opinionsbildare. Hon ingick i den grupp som representerade konfliktens offer vid förhandlingarna, och som nominerades till Nobels fredspris vid sidan av president Juan Manuel Santos.

Sedan 2009 har hon outtröttligt spridit information kring sexuellt våld som vapen i krig. Hon har använt sina egna erfarenheter som utgångspunkt. Hur hon som 26-årig journalist, inför en intervju med en paramilitär organisation, kidnappades och drogades. Hur hon misshandlades och våldtogs av 27 män under 16 timmar. Hur hon dumpades naken att dö vid en vägkant.

– Under fredsprocessen började organisationer för sexualbrottsoffer tala för första gången. Regeringen fortsätter se dessa kvinnor som passiva offer, men nej! Vi har åstadkommit superviktiga förändringar. Och vår nya synlighet gör oss till tacksamma byten för våra tidigare förövare, säger Jineth Bedoya.

Jineth Bedoya lever under ständiga dödshot. Hon följs av livvakter och färdas bakom skottsäkra bilrutor. Hon har, precis som många andra kvinnliga människorättsaktivister, valt bort att skaffa familj.

Det värsta är att man vänjer sig vid hoten, anser Jineth Bedoya.

– Staten har svarat med att ge mig fler livvakter, men inte en enda gång undersökt varifrån hotbreven kommer. Jag har sagt att jag inte vill ha fler livvakter. Jag vill veta vem som ligger bakom hoten.

”Sedan 2010 har vi dokumenterat närmare två tusen fall av hot mot sociala ledare, och inte ett enda av dessa har lett till en förundersökning.”

Hoten osynliggörs

17 år efter brottet går hennes förövare ännu fria. Siffror från den colombianska konstitutionsdomstolen visar att bara tre procent av alla anmälningar om sexuellt våld resulterar i en fällande dom. I en statlig studie från 2014 vittnar kvinnliga aktivister om att polis och myndighetspersonal ofta har kopplingar till samma illegala grupper, militärer eller markägare de vill anmäla. Det är vanligt att kvinnor som driver sexualbrottsmål utsätts för nya hot om sexuellt våld.

Hot är den dominerande metoden för att tysta kvinnliga aktivister. Det har även högst straffrihet av alla brott som Somos Defensores registrerar, säger Carlos Guevara.

– Vad gäller mord och misshandel, som framför allt drabbar manliga aktivister, har åklagarmyndigheten blivit något mer effektiv. Men hot är inte en prioriterad brottskategori. Sedan 2010 har vi dokumenterat närmare två tusen fall av hot mot sociala ledare, och inte ett enda av dessa har lett till en förundersökning.

Medan våldet mot män tenderar att ta sig fysiska uttryck, är våldet mot kvinnliga ledare alltså oftast av psykisk karaktär. Natalia Hernández från den internationella kvinnorättsorganisationen Urgent Action Fund beskriver hur hoten vanligtvis riktar sig mot kvinnornas barn. Ett husdjur som får halsen avskuren, ett sms som säger ”tänk på dina fina döttrar”. Sådana brott kan fortgå eftersom de bagatelliseras av rättsväsendet och de egentliga motiven tenderar att osynliggöras, menar hon.

”Jag vill veta vem som ligger bakom hoten.”

– Istället kopplas dåden till svartsjuka och före detta partners. Polisen hånskrattar när någon anmäler en dödad hundvalp. Eller så skuldbelägger de kvinnorna för att engagera sig i något så farligt som politik, särskilt om de är mödrar, säger Natalia Hernández.

Somos Defensores statistik talar för att brotten inte visar tecken på att upphöra. Av alla hot- och våldsbrott mot aktivister under 2014 riktades 81 procent mot män och 19 procent mot kvinnor, enligt Somos Defensores statistik. Under samma period 2015 utgjorde kvinnor 35 procent av de drabbade, och första halvåret 2016 var siffran uppe i 49 procent. Under våren 2017 sjönk den totala andelen attacker på kvinnliga ledare till 24 procent, men mordstatistiken ökade med mer än dubbelt jämfört med föregående period.

Utmanar maktstrukturer

Att vara kvinnlig aktivist är globalt sett en farlig sysselsättning. I en studie som Kvinna till Kvinna utförde 2014, svarade 60 procent av kvinnorättsaktivister från sex länder att de utsatts för hot eller våld. Rapporten konstaterar att gamla maktstrukturer utmanas när kvinnor inkluderas i beslutsfattande eller fredsbyggande. Våld är ett sätt att hålla dem tillbaka.

Jineth Bedoya menar att Colombias kvinnor inte får lämnas ensamma i den striden.

– Många tror att bara för att man skrivit under ett fredsavtal, har vi fred i Colombia. I själva verket befinner vi oss i den mest kritiska perioden på flera år. Det är nu de väpnade aktörernas vilja sätts på prov. Och vi kvinnor kommer fortsätta behöva omvärldens stöd, säger Jineth Bedoya.