Hade mina husdjur varit verbalt utrustade skulle de säkert uttrycka stor förundran över att stockholmare som varken är hungrande eller hemlösa älskar att älta vad som äts och hur det bos. Själva ger sig djuren genast hän åt livets högre ting, som njutning, lek och miljöstudier, så snart deras basala behov av föda och husrum tillgodosetts.

Fast nu är ju våra domesticerade fyrfotingar trots allt inga människor och saknar därför insikter i de ekonomiska drivkrafter som styr mänskliga prioriteringar. I Stockholm finns ett välväxt och välmående socialt segment som kan kallas bostadsrättsrikingar. För dem betyder bostadsrätt rätten att bo sig rik. Matservisen och bostaden är bara uppvisningsytor som bekräftar och värderar den pågående bostadskarriären.

Denna ordning är nu inte av Gud given, men väl av alliansen. När jag flyttade till Stockholm var ett riktigt hyreskontrakt högsta vinsten för en bostadssökande. Att hänvisas till bankens uthyrning av dyra pengar för att få nycklarna till en bostadsrätt betraktades som mindre hett. Personlig skuldsättning hade ännu inte blivit en lönsam affär, fastän sossarna redan dragit undan regeln för finans- och kreditmarknaderna.

Men direkt efter alliansens valseger 2006 slogs dörrarna upp på vid gavel, och startskottet gick till tidernas bostadsköpfest. I rasande fart slaktades och styckades allmännyttan för att säljas till vrakpris i det stora ombildningsracet. Och borgarna visste vad de gjorde. När de rödgröna tog över spakarna 2014 var det vanligare att äga än att hyra sin lägenhet, svenska hushåll hade placerat sig bland världens tre mest belånade och ve den regering som tordes rubba det skyddande hölje av förmåner, avdrag och rekordlåg ränta som alltjämt omger den svällande bolånebubblan.

Under tiden hade hyresrätten kommit på undantag och hyresgästernas egen organisation dumpade sina bostadsrättslösa medlemmar rätt ner i ett Vilda Västern av godtyckliga hyreshöjningar för att ostört kunna sova med fienden. Palatskuppen som nyligen ägde rum i Hyresgästföreningens Stockholmsavdelning skulle för övrigt ha blivit ett solklart fall för en grävsugen murvel om inte huvudparten av journalistkåren haft fullt upp med att bevaka de subventioner och löften som deras egna bostadsrättsinnehav är byggda på.

Så får de flinande mäklarna fortsätta pumpa luft i en bubbla som nationalekonomerna tycks använda som kristallkula. Vad finns det då att sia om, mer än att privatiseringarna lär nå sin fullbordan inom en snar framtid där allmännyttan inte längre är till allmän nytta och folkrörelserna inte är till för vanligt folk? Men plötsligt kommer jag att tänka på en av alliansens kostymklädda aktivister som tillsammans med en representant för kreditinstitutet Blue step uppvaktade en förort med garantier om att också de köpsvaga skulle beviljas bostadslån inför den planerade ombildningen. Alla kan äga!

Och äntligen fattar jag. Vad alliansen ville uppnå var ju Det nya folkhemmet, bara i lite annorlunda förpackning. För vad händer om alla får äga sin lägga? Jo, marknaden mättas, spekulationerna dör, och bostaden blir ett hem där maten får tysta mun.

Författare, samhällsdebattör och fristående krönikör