Den 1 oktober fyllde Günter Wallraff 75 år. Han förbereder fortfarande topphemliga projekt, på senare tid främst engagemang i den del av hans liv som kan rubriceras”internationell solidaritet”. Så sent som i juli i år reste han till Jordanien och lyckades få ut en kvinna och hennes kidnappade barn ur landet, en variant på temat ”inte utan min dotter”.

Sedan drygt ett år gäller solidaritetsaktionerna också turkiska intellektuella som råkat illa ut efter kuppförsöket 2016. Som Doghan Akhanli, en tysk-turkisk författare som är känd för sin bok om det Armeniska folkmordet 1915. Han arresterades i Spanien (på Erdogans begäran) och Wallraff arbetar fortfarande för hans rätt att återvända till Tyskland (hösten 2017). Wallraffs tidigare insatser sträcker sig ända från fångenskapen hos den grekiska militärjuntan 1974, över kampen mot regnskogsskövling i Brasilien till starten av en flickskola i Afghanistan efter millennieskiftet.

Ja, att wallraffa (svenskt verb) är också gränslöst. I början av 1990-talet spelade han rollen som iransk gästarbetare i Japan. Dokumentärfilmen om dessa arbetares tuffa villkor skapade en hel del diskussioner där. Dessförinnan välkända undercover-aktioner gällde BILD-Zeitung 1977–1978 och tiden som turkisk gästarbetare, som resulterade i boken ”Längst där nere” (1985). Trots (delvis mycket orättvis) kritik och fysiskt bottenläge efter den boken (och filmen) kom Wallraff tillbaka.

Detta särskilt sedan 2007, beroende på att tiderna blivit outhärdliga.

– Jag behövs! Mot klyftor i samhället, inhumana arbetsvillkor, utanförskap, rasism och med min fond för wallraffare, säger han.

Resultat: ”Rapport från vår sköna nya värld”, kombinerad med filmen ”Svart på vitt” (2009), som många säkert minns från besöket 2011 i Falun/Borlänge. Senast prisbelönt är ”Team Wallraff om Burger king”, ihop med tv-kanalen RTL (där Wallraff ofta förekommer), en parallell till wallraffandet på McDonalds 1983: uselt jobb, näringsfattig mat, usel arbetsledning.