Den 30 september 2017 hade kunnat bli ihågkommen som dagen då mellan 500 och 700 nazister segervisst marscherade genom centrala Göteborg. Så blev det inte. Istället blev det, som journalisten Niklas Orrenius beskrev det, ”en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker”. Nordiska Motståndsrörelsen kom aldrig ens fram till startpunkten för marschen. Detta eftersom de försökte ta vägen förbi Svenska Mässan, något som motdemonstranter och polisen stoppade dem från. När NMR försökte bryta sig fram genom en så kallad rusning resulterade det i att några nazister greps, däribland ledaren Simon Lindberg, och att andra blev inringade av polisen. Efter några timmar återvände nazisterna till startpunkten med svansen mellan benen.

Den 30 september 2017 hade också kunnat bli ihågkommen som en dag fylld av våldsamma upplopp och kravaller. Så blev det inte heller. Trots medias varnande rubriker under dagarna innan, trots att polisen byggde ut sin arrest med hundratals platser för att få plats med alla förväntade våldsuppviglare och trots att Sahlgrenska sjukhuset gick upp i stabsläge så blev det en, förhållandevis, lugn dag. Total anhölls 23 personer varav 22 antas tillhöra, eller sympatisera med, NMR. Några personer skadades, men med tanke på vad som hade kunnat hända måste det ändå beskrivas som en lyckad dag.

Både bland Göteborgs politiker och i viss media har det stundtals låtit som om det var två våldsamma sidor som stod mot varandra: högerextremister mot vänsterextremister och att ”vanligt folk” skulle göra bäst i att stanna hemma (eller gå på manifestationen på Gustav Adolfs torg som de politiska partierna höll kvällen innan).

Det här är givetvis gravt felaktigt. Den manifestation som hölls på Heden timmarna innan nazisterna skulle marschera präglades förstås av sorg och ilska över att nazister öppet skulle få gå genom Göteborg men också av en stark känsla av kärlek och gemenskap. Från scenen spelades Ted Gärdestad-låtar. Barn, pensionärer och clowner förenades med unga aktivister – kort sagt, Göteborg visade sig från sin allra finaste sida.

Senare rapporterades det visserligen att några stenar och smällare kastats av motdemonstranter mot polisen, men det rörde sig enligt polisen själva om ett fåtal personer. Framför allt lyckades vanliga göteborgare och tillresta, tillsammans med polisen, att stoppa nazisterna genom en kraftfull och fredlig mobilisering.

Men det slutar inte här. Många nazister är besvikna och stukade efter lördagens misslyckande, men det är troligen inte sista gången vi får se dem försöka genomföra sina demonstrationer. Därför är det viktigt att det folkliga motståndet fortsätter, på gator och torg, men också på arbetsplatser, i skolor, i kollektivtrafiken och alla andra ställen. Att bekämpa nazismen handlar också om att göra motstånd mot de smygrasistiska ord och handlingar som kan verka oskyldiga i jämförelse men som bidrar till att normalisera och förskjuta gränserna för vad som är accepterat i samhället. För inte så länge sedan var Sverigedemokraterna en nazistisk organisation, nu är de ett riksdagsparti med ett starkt folkligt stöd. Visserligen har de förändrats mycket längs vägen, men man behöver inte gräva djupt för att fortfarande se kopplingar mellan SDs företrädare och nazistiska organisationer som NMR.

Att  bekämpa nazismen handlar också om att se att när flyktingar beskrivs av politiker, inte bara från Sverigedemokraterna, som ett hot mot den svenska välfärden så göder det de människor som gärna utmålar sig själva som ”Sveriges försvarare”.

Den 30 september 2017 hade kunnat bli ihågkommen som en sorgens och hatets dag, istället blev det en mäktig uppvisning i att kärleken är oändligt mycket starkare och att de som försöker släcka denna kärlek med hat och hot är dömda att förlora. Den kommer att kommas ihåg som dagen då massor av människor gick samman i en gemensam tro på att våld aldrig får stå oemotsagt och att civilkurage är någonting av det viktigaste och finaste vi har.