DEBATT Nu talas det om tiggeri igen, bland annat eftersom Moderaterna tigger efter fler röster. Det är lätt att tycka att tiggeri är något som inte passar in i den ”svenska självbilden” med en omfattande välfärdsstat. Eller att tiggeriet är något ”importerat” från fattigare EU-länder. Förslag om tiggeriförbud motiveras med allt från viljan att inte ”cementera” fattigdom, förhindra människohandel eller att tiggeri leder till mer rasism i samhället. Det som förenar de olika argumenten för förbud är att politiken ska vara om och emot fattiga och utsatta människor istället för att politiken vara för fattiga och utsatta människor.
Sedan 2008 har de socioekonomiska kriserna resulterat i svåra problem, även institutionella. Det är skamligt och tragiskt att romer i Central- och Sydeuropa generellt har det sämre i dag än under kommunismens och diktaturernas tid. Problemen handlar sällan om brist på arbetstillfällen, vinstdrivande och sociala investeringar, eller på bristande humant kapital och utbildningsnivå. Kärnan i fattigdomsproblemet som berör romerna är aspekter som rasism och strukturell diskriminering som hindrar individer från att kunna förverkliga sig själva.
På flera sätt påminner romernas situation i Europa om segregationen och rasismen i USA innan 1970-talet. Att medborgarnas grundläggande friheter och rättigheter inte respekteras. Att individer behandlas som andraklassens medborgare, vilket i praktiken gör människor till icke-medborgare.
Situationen skulle kunna förbättras med institutionella aspekter som att få bort korruptionen och diskrimineringen i stater som Rumänien och Bulgarien. Eller genom att förstärka insatserna på EU-nivån. Men var finns mer politisk vilja och intresse för det?
När afroamerikaner lämnade den amerikanska södern för att komma bort från förtrycket så möttes man ofta av misstro och exkludering även i de norra, friare delarna av landet. Till slut blev det bättre i hela USA, även om många problem kvarstår än i dag, genom institutionella åtgärder. Men någon europeisk politiker som Kennedy eller aktivist som Luther King, konstitutionella dokument som Civil Rights Act, eller myndigheter som FBI finns inte här. Inte heller finns mer konkret välfärdspolitik på EU-nivå, som basinkomst eller försörjningsstöd, som skulle kunna nå ut direkt till utsatta medborgare eller flyktingar runt om unionen.
Det är dags att fler politiska aktörer börjar argumentera för en mer medborgarbaserad och människoorienterad union. Även i syfte att skapa ett starkare socialkontrakt mellan unionen och individen. Att individen hindras från olika deltaganden i samhället och från sitt självförverkligande bidrar både till individens fattigdom och därmed till fattigare och omänskligare samhällen.
Inför 2020-talet kan EU göra mer socioekonomisk skillnad för fler. Det kräver dock att fler politiska aktörer börjar tala mindre om ”samarbete” och mer om konkreta, långsiktiga åtgärder som kan leda till ett mer solidariskt och mänskligare Europa.
