Vi möts i mitt kök under försommaren. Jag och min inneboende. Han säger till mig att han tror sig veta att när vi svenskar ringer varandra så frågar vi hur den andre mår och sedan börjar vi ganska snart prata om vad vi ska göra härnäst. ”När jag ringer mina föräldrar och vänner i Afghanistan så frågar jag: ’Vem har dött nu?’” säger min hyresgäst till mig. Därefter berättar han att tre närstående har dött i ett av de områden som UD påstår är säkra.

Över en natt bestämde jag mig för att inhysa en person i mitt hem. Skälet var att jag behövde hjälp med hyran men framför allt hade jag svårt att stå ut med att ett av rummen stod tomt medan båda mina döttrar var tillfälligt utflugna. Jag var vid den tiden ganska trött på mig själv och mitt tyckande kring den svenska flyktingpolitiken utan att göra något konkret.

Nyheterna om det osäkra läget i Afghanistan hade innan dess fastnat ungefär lika mycket som när jag läste om en ny orkan i världen. Det blir inte en ny insikt som förändrar min hållning till omvärlden. Men med en person i mitt hem som tidigt och alldeles för ung berättar hur han studerat på egen hand och försörjt sig själv i Iran och Afghanistan kunde jag inte värja mig längre. Jag såg hans oro och hörde hur han var uppe på nätterna och vakade. Hans berättelser blev en del av min vardag.

En kväll i början av augusti efter det att jag och min inneboende varit och lämnat frukost till de sittstrejkande på Medborgarplatsen möts vi igen i köket. Denna gång berättar han att han varit i kontakt med sin vän Shekib Mosadeq som är en känd artist från Afghanistan men som numera bor i Tyskland. Artisten var beredd att komma till Sverige och spela för de sittstrejkande om någon betalade hans resa och uppehåll.

Jag skrev om artisten på min Facebooksida och länkade en Youtubespelning och nämnde att det kommer att anordnas en stödkonsert med Shekib för de sittstrejkande om flera kan tänka sig att swisha en slant till mitt mobilnummer. Mitt inlägg delas friskt och jag hör hur det plingar till i mobilen stup i ett. Människor skickar hundralappar. På ett dygn hade jag fått in 15 000 kr. Därefter kontaktade jag några personer som var vana vid att rigga större arrangemang på kort tid.

Det tog fyra dagar för oss att få artisterna på plats med ett innehållsrikt program. Flera nyhetsartiklar skrevs. Bland annat nyhetsinslag från Iran och Italien, förutom ett kort inslag på SVT om stödkonserten.

– Många är modiga och vågar gå utanför sina trygghetsramar, även om man är mer återhållsam när det kommer till sitt hem, säger direktör Marika Markovits från Stadsmissionen i en intervju i DN den 8 september 2017.

Jag hade aldrig tänkt engagera mig för de ensamkommande, men det blev så. Jag blev lite rikare på kuppen. Nu läser jag nyheter mer ingående om det vackra landet i öster med storslagen natur men med en vidrig historia av ständiga ockupationer från stormakter som USA och tidigare före detta Sovjet, och nu med inhemsk terrorism från olika falanger.

Det blir svårare att hålla sig kylig till landets situation och de människor som flytt därifrån nu när jag lärt känna en människa med drömmar, ångest och rädslor. Det började i mitt kök.