Sverige har en nollvision inom narkotikapolitiken, men det är fel nollvision. Målet borde vara noll döda av narkotika, inte att försöka utrota narkotikan som sådan.

Vilken vision man väljer har stor betydelse. De senaste fyrtio åren har ”kriget mot narkotikan” varit ledordet för den svenska politiken.
Det kriget har misslyckats. Varje år rapporterar tullen större och större beslag, och alla är överens om att det som tullen hittar bara är en bråkdel av det som slinker igenom och kommer ut på marknaden. Det beror inte på att den svenska tullen är släpphänt. Situationen är precis densamma i alla andra länder.

Att försöka strypa tillgången på droger med tull och polis fungerar inte, i vart fall inte i öppna samhällen. Så länge det finns efterfrågan finns det alltid någon som är beredd att tillgodose den.

Kriget skördar offer

Men precis som alla andra krig skördar kriget mot narkotikan offer. Det är särskilt tydligt här hos oss.

Sverige är ett av de länder i Europa som har den allra mest restriktiva narkotikapolitiken. Det är till och med straffbart att bli ertappad med rester av narkotika i blodet. Många svenska politiker är stolta över att vi är så konsekventa med att ”skicka en signal” till dem som använder droger. Det är i linje med den gällande nollvisionen om det narkotikafria samhället.

Men den här politiken har givit Sverige den näst högsta narkotikadödligheten inom EU, med fem gånger fler döda per miljon invånare än genomsnittet i EU. Fem gånger! Det är ett fullständigt oacceptabelt resultat av en politik som har misslyckats totalt.

Narkotikadödligheten i Sverige ökar, och Folkhälsomyndighetens senaste siffra är 765 narkotikadöda på ett år. Det motsvarar 15 döda varje vecka. Det är en skrämmande siffra. Många av offren är unga, och lämnar efter sig en förkrossad mamma och pappa som drabbats av den värsta tragedin man kan tänka sig, att förlora ett barn som borde haft hela livet framför sig.

Den här humanitära katastrofen upprepas vecka efter vecka, år efter år. Och den blir ännu mer tragisk av att vi kan se svart på vitt i statistiken att de flesta av dödsfallen skulle gått att undvika.

Om Sverige hade haft en narkotikapolitik som låg i linje med resten av Europa, med en femtedel så höga dödstal, skulle 12 av de 15 som avled den senaste veckan fortfarande vara i livet i dag. Att så inte är fallet är priset vi betalar för att hålla fast vid nollvisionen om att skapa ett narkotikafritt samhälle med hjälp av polis och rättsväsende, istället för att lära av de länder som lyckats bättre än vi med att få ner dödligheten.

Att fortsätta på samma sätt är inte moraliskt försvarbart, hur illa man än må tycka om narkotikan som sådan, och hur gärna man än skulle ha velat att den restriktiva narkotikapolitiken hade fungerat.

Global förändring

Just nu sveper förändringens vindar genom narkotikapolitiken globalt.

USA har hittills varit den drivande kraften bakom kriget mot narkotikan, men det håller snabbt på att ändras. När Colorado legaliserade cannabis 2014 uppmärksammades det i hela världen, och sedan dess har fler amerikanska delstater slagit in på samma väg.

Allt fler länder har kommit till insikt om att kriget mot narkotikan inte går att vinna, att det skapar fler offer istället för färre, och att vård och stöd till dem som behöver det är både humanare och effektivare än hot och straff.

Även i Sverige har de första tecknen på en tillnyktring och verklighetsanpassning av narkotikadebatten börjat synas. Det är inte längre lika tabu som det var för bara ett par år sedan att ställa frågan vad den restriktiva narkotikapolitiken har lett till för faktiska resultat.

Men förändringen i Sverige går i snigelfart, och ligger långt efter våra grannländer i Europa. Och medan de flesta politikerna drar benen efter sig och försöker hålla huvudet kvar i sanden så länge som möjligt, fortsätter 15 människor i veckan att dö.

Det är klart att det är svårt för politiker som drivit en viss linje under lång tid att erkänna att den politiken har varit fel. Men när vi nu står inför en humanitär katastrof som behöver lösas, då är det ju egentligen bästa tänkbara utgångsläge.

Har man väl insett att man gjort fel kan man sluta med det, och då kommer saker att bli bättre. Svårare än så är det inte.

Goda exempel

Och det finns gott om goda exempel från andra länder, både inom och utanför EU, på vad man ska göra istället för den repressiva narkotikapolitiken.
Portugal är ett av de länder som har den lägsta narkotikarelaterade dödligheten, en bra bit under EU-snittet. Så har det inte alltid varit. Fram till 2001 hade Portugal ett stort och växande problem med hög narkotikarelaterad dödlighet, precis som Sverige har i dag.

Då bestämde man sig för att lägga om kursen helt från den restriktiva narkotikapolitik som hade gällt dittills. Man avkriminaliserade alla droger för personligt bruk. Istället för att låta polisen jaga brukare lade man resurserna på att hjälpa dem som behövde och ville ha hjälp.

Det ledde till en radikal förbättring av situationen i Portugal. Hiv-infektioner och narkotikarelaterad dödlighet gick ner, utan att det blev någon dramatisk ökning av bruket som en del hade befarat.

I dag finns inget politiskt parti i Portugal som vill gå tillbaka till den gamla ordningen.

Frigör polisens resurser

Avkriminaliseringen av eget bruk och innehav är en hörnsten i politiken för att minska skadorna. Dels för att den frigör ganska avsevärda resurser från polis och rättsväsende, som då kan användas för vård och hjälp istället.

Men framför allt för att den tar bort motsatsförhållandet mellan brukarna och samhället, så att det blir möjligt att sätta in insatser som räddar liv.
”Kriminaliseringen av cannabis, som är en av de minst farliga drogerna vi känner, ledde fram till att Sverige för några år sedan fick en våg av dödsfall bland ungdomar som hade rökt spice istället.”

Om någon tar en överdos av heroin tillsammans med kamrater i Sverige i dag, vågar kamraterna ofta inte ringa efter den ambulans som skulle kunnat rädda livet på den som tog överdosen. De vet att tillsammans med ambulansen kommer det poliser som sätter dit alla som är i rummet för narkotikabrott.

I Nederländerna, Tyskland och många andra länder finns det ställen där brukare kan lämna in droger för testning, för att se att de håller angiven styrka och inte är uppblandade med ännu farligare substanser. På festivaler där man vet att det förekommer mycket droger ser myndigheterna ofta till att det finns ett tält där man kan lämna in sina droger för testning.

Det är en enkel och praktisk åtgärd för att rädda liv, men i Sverige är det ännu så länge otänkbart.

Minska skadeverkningarna

Kriminaliseringen av cannabis, som är en av de minst farliga drogerna vi känner, ledde fram till att Sverige för några år sedan fick en våg av dödsfall bland ungdomar som hade rökt spice istället.

Spice är ett samlingsnamn för olika syntetiska cannabisliknande ämnen som ofta är livsfarliga, men som kommit in på marknaden för att kringgå cannabisförbudet. I Nederländerna, där den som vill kan köpa riktig cannabis över disk i en coffee shop, är spice ett så gott som okänt fenomen.
Den nollvision vi har i dag, det narkotikafria samhället, fungerar inte. Det kan vi konstatera efter att ha försökt ihärdigt i fyrtio år. Den visionen har istället lett till skenande dödstal.

Då är det varken rimligt eller moraliskt att bara fortsätta i samma hjulspår. Istället ska vi ha som vision att minska skadorna som narkotikan förorsakar, och att få ner narkotikadödligheten så nära noll som är praktiskt möjligt.

Hela vägen ner till noll narkotikadöda kommer vi aldrig, men vi kan ha det som en vision för att visa vilken riktning vi vill röra oss i. Bruket kommer vi aldrig att kunna utrota. Men vi kan göra mycket för att minska narkotikans skadeverkningar och rädda liv på brukare, genom höja blicken och lära av mer framgångsrika länder runt omkring oss.

Noll narkotikadöda är den humana nollvisionen.

Christian Engström är samhällsdebattör och före detta EU-parlamentariker för Piratpartiet.