Är det fel att slå en nazist i ansiktet? Frågan uppstod efter att Richard Spencer fick en snyting under en intervju i januari, och svaret beror så klart på vem man frågar.

Någon (kanske nazisten i fråga själv) svarar ja, det är fel för det är att utöva våld för att tysta ”obekväma idéer” (trots att han utan tvekan själv förespråkar våld mot andra, det ligger liksom i nazismens ryggmärg).

Någon annan (kanske en vit akademiker) (kanske med en examen i etik) säger också ja, det är alltid fel att använda våld, allt slags våld, och vi ska inte sänka oss till nazisternas nivå (förutom kanske om nazisten slagit dig först, självförsvar kan ändå gå an).

En tredje (kanske en Afa-anhängare som gillar hardcore och som slog en nazist i ansiktet förra veckan faktiskt) svarar att nej, det är rakt inte fel för det är ju faktiskt preventivt självförsvar (slå ner dem nu innan de blir större, vi vet hur det slutar annars).

En fjärde (kanske en som rasifieras och som har en gruppchat på FB där alla kompisar varnar varandra när de ser nazister på stan) kanske svarar nja, det kanske inte är direkt rätt men å andra sidan förtjänar nazisten en smäll (och fortsätter själv att undvika nazister i högst möjliga mån av rädsla för våldet som nazismen utlovar).

En femte (kanske en medieperson) (kanske höger) menar att det inte spelar så stor roll om det är rätt eller fel med våld generellt – det som är viktigt när just en nazist blir slagen i ansiktet är att våldet då per automatik blivit utövat av våldsvänstern och det påvisar vänsterns hyckleri (att en nazist slåss förväntar man sig ju) och för övrigt har nazisterna ingen reell makt (avfärdar mediepersonen nazihotet).

Hannah Arendt (1906–1975) (politisk teoretiker och filosof) (född i en tysk judisk familj) (flydde Tyskland under andra världskriget) menar i sin bok Om våld (1970) att våld och makt är motsatser, och att våld uppstår där makten sinar. Makt är när tillräckligt många människor samtycker till maktutövandet, medan våld bygger på redskap. En liten grupp kan med tillräckliga redskap utöva så mycket våld att vad majoriteten tycker inte längre spelar någon roll, och makt kan uppnås utan aktivt samtycke – ett passivt medgivande duger.

Med Arendt kan ”punch a nazi in the face”-frågeställningen således förstås enligt följande: När nazister gör anspråk på politiken, patrullerar med medborgargarden och marscherar i takt är det inte makt de demonstrerar, det är ett våldsutövande mot såväl minoritetsgrupper som mot rådande samhällsordning.

Makt får nazisterna först när den passiva majoriteten undviker att utöva sin kollektiva makt att stoppa dem (mer än rynka på näsan och skaka förstrött på huvudet), eller sanktionerar det genom tal om ”yttrandefrihet”, eller förvrider debatten till att handla om huruvida det är rätt eller fel att slå en nazist. Det är helt irrelevant. Frågan är varför det finns offentliga och stolta nazister som utövar våldshandlingar på våra gator och torg, och vad vi måste göra för att inte ge dem någon makt.