DEBATT Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i en villa som liknar den på bilden. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979, och fram tills i dag ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner. Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. I dag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ännu rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för många andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade krönikörer vill ge sken av. Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda, pojkar, och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi hade olika ursprung eller ”marginaliserade” för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, ”försvenskas” eller lära oss vara ”toleranta”.

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän. Vi var bara barn som just då var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga.

Inte ens merparten av dem som bor i så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom husen till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder. Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal kallade för ”Sveriges största invandring”. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer. Den migrationen sågs som en utmaning och medförde problem, men sågs inte som ett inte ett problem i sig.

Många av dem som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”. Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv?

En längre version av denna text finns att läsa på motargument.se.