Dagens regering anklagas ofta för att vara en av de svagaste i modern tid, och det ligger en hel del i det. Men samtidigt är frågan om det någonsin funnits en sämre opposition. Och då menar jag inte främst politiskt, även om svängen mot de bruna och auktoritära såväl hos regeringen som stor del av oppositionen är det värsta som hänt under mina snart 40 år som politisk intresserad.

Nej, jag menar sättet som alliansen, med moderaterna i spetsen, valt att bedriva oppositionspolitik, hur de hanterat det som brukar kallas det politiska hantverket.

Under denna mandatperiod har oppositionsarbetet i stort sett bara handlat om krypskytte mot regeringen och att med alla medel försöka skada regeringens möjligheter att driva politik.

Istället för att väcka opinion för en annan politik och visa på de politiska skillnaderna har oppositionen bombarderat regeringen med KU-anmälningar och hot om misstroendeförklaringar mot ministrar samtidigt som de inte velat ta ansvar för varken regeringsbildandet eller att det ska kunna skapas en majoritet i de politiska frågorna.

Delvis har det handlat om de odemokratiska former som gäller för budgetbehandlingen i riksdagen i kombination med den parlamentariska situation som SDs framgång lett till. Men det handlar också om ett aktivt val att i denna situation inte vara konstruktiv utan att istället sabotera regeringens möjligheter för att vinna politiska poänger.

I spetsen för detta har Moderaterna och Anna Kinberg Batra stått. Lägg på det Kinberg Batras vinglande och flörtande med SD och förmågan att aldrig svara på journalisters frågor om den egna politiken utan bara rabbla färdiga talpunkter med klankande på regeringen, och vi har fått ett politiskt samtal som bara handlar om taktik och spelteori. Det är inte värdigt det demokratiska samtalet som är själva grunden för den parlamentariska demokratin.

Därför är det befriande att det nu finns en kandidat till partiledarskapet i Moderaterna som vill prata politik och tar tydligt avstånd från såväl SD som från det maktspel som alliansen med Kinberg Batra i spetsen har ägnat sig åt. Det är befriande med en moderat som hellre samarbetar med Socialdemokraterna än med SD. Som varken ser politisk konflikt som ett självändamål eller ett sätt att ta billiga politiska poänger utan anser att en ska samarbeta när det finns förutsättningar.

Moderaternas val av partiledare är inte bara avgörande för moderaterna. Om det vore det skulle en kunna hoppas på Hanif Bali eller Johan Forsell – båda har bra förutsättningar att ta röster från SD och samtidigt hålla nere Moderaternas totala stöd.

Men valet av moderatledare kommer troligen att påverka hur det politiska samtalet ser ut för lång tid framöver. Om SD, som överlägset flest väljare ser som det värsta partiet i riksdagen, ska få fortsätta att förstöra alla möjligheter att föra en vettig politik, eller om de andra partierna ska kunna fokusera på det som över 85 procent av väljarna röstat på. Om partipolitiken ska börja handla om såväl dagspolitik som ideologi igen eller fortsätta ha fokus på leken ”vem tar vem”.

Mikael Odenbergs politik är inget som gör frihetligt gröna glada. Han står för den gamla sortens betongpolitik som vi sett alltför mycket av. Han är en tydlig hök som avgick som försvarsminister när han ansåg att militären fick för lite pengar.

Men lika väl som det finns all anledning att tycka illa om hans rustningsromantik bör han respekteras för att han avgick på just den. Odenberg är något så ovanligt som en ärlig politiker som låter idéerna gå före karriären. Som säger vad han tycker oavsett om det är taktiskt rätt eller ej. Och han är den moderat som tydligast stänger dörren till SD och ärligt erkänner att Moderaterna har betydligt mer gemensamt med S. Så mycket att M bör hålla öppet för att samregera med S om inte alliansen vinner valet.

S och M har sedan lång tid tillbaka utgjort betongaxeln i svensk politik. Retoriskt har de alltid varit varandras främsta motståndare, men i praktisk politik har partierna under långa perioder varit de som röstat mest lika. I allt från miljöfrågor, flyktingfrågor, och infrastrukturfrågor till energifrågor, näringslivspolitik och militären har partierna alltid legat nära varandra. En moderat politiker som erkänner det är därför lika ärlig som en minister som offrar sin post på politiska grunder.

När socialdemokraterna valde Håkan Juholt var det en befrielse för att det äntligen fanns en partiledare som ville prata politik och ideologi. Det gillade inte statsmaktsförvaltarna inom partiet och han åkte ut nästan lika plötsligt som han blev vald. Men ska demokratin kunna stå emot de auktoritära krafter som nu så starkt hotar själva grunden för vårt samhälle måste alla andra börja prata ideologi och idéer.

Vi måste våga visa på alternativen till det bruna oavsett om det är rött, rosa, lila, grönt eller blått. Och skillnaderna mellan alla dessa färger och ideologier måste bli tydliga och på riktigt, så att folk både känner och i realiteten har riktiga val att göra.

Vågar nu moderaterna välja någon som vill prata politik istället för att bara ägna sig åt krypskytte och ett evigt upprepande av färdiga talpunkter så vore det en lika stor befrielse som när Juholt valdes. Odenberg må vara både grå och mörkblå, men på den moderata scenen vore han ett stort steg framåt för oss som vill tro på demokratin och det demokratiska samtalet.