Det kanske är känsligt att starta en diskussion om vem som är mest missgynnad, men jag tar risken.

Just nu tycker jag nämligen väldigt synd om mig själv. Precis som alltid i augusti.

Saken är den att jag aldrig är trött på kvällen. Enda gången jag går och lägger mig för att jag är trött är om jag är sjuk. Annars kan jag jobba, läsa, spela mobilspel, titta på tv-serier eller lyssna på Storytel tills nästan hur sent som helst. Med åren har jag någorlunda lärt mig att räkna ut när jag måste gå och lägga mig beroende på när jag måste vakna. Lite som Pippi Långstrump som måste säga åt sig själv på skarpen för att hon ska gå och lägga sig.

Följden av detta är att det är väldigt lätt att förskjuta dygnsrytmen när det är semester. Att ställa om från semesterdygnsrytm till skol- och jobbdygnsrytm blir som jet-lag. Istället för att vara vaken till tretiden ska jag istället gå upp strax före sju.

Är då morgonmänniskor eller kvällsmänniskor mest missgynnade i dagens samhälle? Vissa menar att det är svårt att vara morgonmänniska när alla trivselaktiviteter förväntas ske sent på kvällen. Det må vara sant, men i augusti är det tveklöst vi kvällsmänniskor som är hårdast drabbade.

Min son är precis som jag. Han var uppe till efter tolvslaget på nyårsafton utan problem när han var drygt ett år. När han var fem fick han för första gången vara uppe hur länge han ville på nyår. Då somnade han klockan fyra på morgonen. På semestern har han, nu snart 13 år gammal, inga problem att ställa om dygnsrytmen till nyårsaftonstid, med eller utan föräldrars medgivande.

Jag har alltid varit imponerad av folk som går upp tidigt. Likaså av föräldrar som får sina barn att sova tidigt. Jag har i princip aldrig fått min son att somna före mig. Jag har läst böcker som The no cry sleep solution och försökt följa strikta scheman för att få honom att somna tidigare på kvällen, men det har aldrig funkat. Kanske är det mitt fel, att jag inte varit tillräckligt ihärdig och konsekvent, men jag misstänker att vi människor också av naturen är olika. Så klart kan vi lära oss så småningom att gå upp tidigt på morgonen, men för vissa av oss tar det mer emot än andra, och vi återfaller lätt i ”fel” dygnsrytm. Typ varje helg.

Det här hade ju inte behövt vara ett stort problem om det inte varit för att arbetstid och skoltid är anpassad efter morgonpigga. Skolan börjar klockan åtta på morgonen och vi måste således gå upp halv sju. Jag läser om den där skolan som fått upp skolresultaten genom att senarelägga skolstarten till klockan nio och tänker att det kanske inte är en slump att sonens sämsta skolämne är det som alltid haft sina lektioner klockan åtta på morgonen.

Jag vill inte att regeringen ska lägga sig i skoltiderna, ve och fasa. Jag förstår också att det här inte är den viktigaste frågan i världshistorien. Men skolan har alltid gynnat morgonpigga. Om vi ska prata om hur vi får upp skolresultaten så är det inte oväsentligt att också diskutera vilken tid på dagen barnen lär sig bäst.