Det slutliga valresultatet presenteras först den 6 september, men preliminära undersökningar tyder på en säker valseger för MPLA (62 procent).
Afrikanska unionen och EU var förhållandevis nöjda med valprocessen men har ännu inte publicerat sina slutrapporter. Största oppositionspartiet Unita (Nationella unionen för Angolas totala självständighet), som fick 25 procent av rösterna och säkrade 19 fler parlamentsstolar än förra valet, bestrider dock resultatet:

– Följer du [den politiska] trenden får inte MPLA egen majoritet, säger Adalberto Costa Júnior, parlamentsledamot för Unita, till Reuters.

Klart är ändå att valet innebär ett vägskäl för Angola: José Eduardo dos Santos avgår nästa år efter 38 år som president (bara Ekvatorialguineas dito Teodoro Obiang Nguema Mbasogo har suttit längre som statschef i dagens Afrika). Och dos Santos tid kan summeras med tre ord: inbördeskrig, olja och korruption.
Enligt Global Integrity har Angola numera ett ”farligt svagt antikorruptionsnätverk” och skandaler om dos Santos har inte saknats genom åren. Bland annat har han utsett familjemedlemmar till viktiga chefsposter inom statliga oljebolag och investmentbolag som ska stå på armlängds avstånd från staten.

– Angolas problem är inte primärt korruptionen, utan dålig ledning, säger Karina Carvalho, chef för Transparência Internacional, till den portugisiska dagstidningen Público.

Hon vill därför utmana bilden av Angola som ”ett rikt land”:

– Hur kan ett land där 30 procent av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen kallas rikt?

Näste president blir nuvarande försvarsministern João Lourenço. Ricardo Soares de Oliveira, professor i jämförande politik vid universitetet i Oxford, menar i en intervju med franska Le Monde att den kommande presidenten har att stångas med en maktelit vars gener och lojalitet leder till partikamraten dos Santos:

– João Lourenço måste förmodligen omorganisera ekonomiska nyckelsektorer, säger han. Oljan, diamanter, telekom, banker, byggbranschen, jordbruket kontrolleras samtliga av dos Santos familj och närstående. Många inom denna post-koloniala elit lär se sina intressen reducerade, till gagn för andra falanger inom partieliten.

De senaste årens fallande oljepriser har slagit hårt mot Angolas oljeberoende ekonomi och lett till utbredd socialt missnöje.

På nollnoll-talet när oljepriset steg, kallades Angola ”Afrikas Kuwait”. Nu har den inbromsande ekonomin slagit hårt mot utbildningssektorn och sjukvården, enligt Human Rights Watch.

Konstnären João Sousa förstår mångas tveksamma inställning till regeringspartiet MPLA: trots 15 års fred efter ett 30-årigt inbördeskrig förblir fattigdomen utbredd och medellivslängden bland världens lägsta.

– Det borde inte vara så, säger han till Syre. Angola är visst är ett rikt land, med allt ifrån olja till diamanter och allsköns naturresurser. Men vi har inte nått fram till ett debattklimat där vi kan samtala med varandra utan att börja bråka. Och där måste alla bli bättre, såväl MPLA som oppositionen.

Han stödjer MPLA, men tillägger att den avgående presidenten under alltför lång tid har tillåtits hålla ”ett parti som ska stå på allas sida” kidnappad medan han skott sig på folkets bekostnad. João växte upp i Angola men flyttade till Portugal 2012.

– Jag tycker faktiskt att vi alla borde ge João Lourenço en chans att uträtta något på egen hand, säger han. Han har erkänt de problem som Angola har och öppnar för mer samarbete med andra partier. Det vore bra.

För barägaren Rosa Mendes passerade dock valet den 23 augusti obemärkt förbi. Det var många år sedan hon gav upp hoppet om sitt hemland och flyttade till Portugals landsbygd.

– Alla är banditer, tjuvar hela bunten, säger hon till Syre. João Lourenço kommer inte göra någon skillnad som president. Rofferiet kommer fortsätta, precis som förut.