Enligt energiöverenskommelsen, som alla riksdagens åtta partier lade fram i två delar i juni 2016  och i maj i år, ska all energi som produceras i Sverige vara förnybar år 2040. Det låter ju jättebra, och klimatminister Isabella Lövin hänvisade till detta när hon i slutet på maj deklarerade att Naturvårdsverket hade fått i uppdrag att ta fram ett förslag till förbud mot uranbrytning i Sverige.

– Det här är resultatet av den breda energiöverenskommelse vi har, med ett mål om 100 procent förnybar energi till år 2040. Kärnkraft är inte förnybar energi utan beroende av ett ändligt material, uran.

Vad hon inte sa var att energiöverenskommelsen tar tillbaka det löftet i samma andetag som det ges. Dels betonar den att det inte handlar om något stoppdatum för kärnkraften, dels avskaffar den de effektskatter som nu gör kärnkraften olönsam även på kort sikt. Och genom att ändra den tid som kärnkraftsproducenterna ska betala till kärnavfallsfonderna från 40 år till 50 ger den dem ännu större ekonomiska möjligheter att driva kärnkraften vidare längre.

Därför är det inte så förvånande som det borde vara att Oskarshamnsgruppen förra veckan meddelade sitt beslut att lägga nästan en miljard kronor på ett nytt säkerhetssystem till Oskarshamn 3, som i maj ansågs skrotfärdigt och troligen skulle stängas. Kärnkraftverket ska drivas till år 2045, säger vd
Johan Dasht till Sveriges Radio.

– Om ägarna inte hade haft förtroende för att vi ska köra verket fram till dess hade man inte tagit ett så stort och viktigt beslut i dag.

När Oskarshamn 3 stängdes av förra fredagen var det alltså inte för gott. Kärnkraftverket drar igång igen i oktober med det nya säkerhetssystemet. Det kommer också att öka sin produktion, så att mer kärnkraft än någonsin produceras i Oskarshamn, trots att Oskarshamn 1 och 2 är nerlagda.

Att den som sätter upp ett mål kanske inte når fram till det i tid är begripligt, och likaså att man vill ge utrymme för nödlösningar. I det här fallet genom att inte utfärda något förbud mot kärnkraft efter 2040. Men att sätta upp ett mål och samtidigt förhindra att det uppnås, det är bluff, båg och blåa dunster.

Kärnkraften är inte och kommer aldrig att bli förnybar. Det enda som förnyas är avfallet, som måste hållas isolerat i hundratals år om det är lågaktivt och tusen gånger längre om det är högaktivt. I år kommer riksdagen sannolikt att fatta beslut om att slutförvara avfallet i kopparkapslar 500 meter ner i jorden i Forsmark. Inte för att Forsmark är ett extra säkert ställe – det är det inte – utan för att kommunen går med på det.

SKB tänker sig att 12 000 ton högaktivt avfall ska kunna ligga säkert under Forsmark i 100 000 år. Men korrosionsforskaren Peter Szakalos på KTH är inte övertygad. Han säger till Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges natur:

– Redan efter 100 år kan kopparn börja korrodera. Kapslarna kommer att vara runt 100 grader varma i några hundra år. Om det då läcker in saltvatten kommer korrosionen mycket snabbare.

Redan detta är skäl nog att avveckla kärnkraften mycket snabbt. Och det finns inte en enda vettig anledning att hålla den vid liv genom att fatta politiska beslut som gynnar kärnkraftsproducenterna. Att kärnkraftverkens anställda får behålla sina jobb, som Johan Dasht så belåtet basunerar ut, är till exempel inte en vettig anledning. Inte vettigare än att betala pyromaner för att sätta eld på saker för att hålla brandkårerna i arbete.

I maj lade regeringen en proposition, baserad på energiöverenskommelsen, bland annat om förlängningen av den tid som kärnkraftsproducenterna ska betala till avfallsfonden. Under hösten ska riksdagen ta ställning till propositionen. Innan dess borde de partier som har sagt ja till överenskommelsen för att den utlovar idel förnybar energi år 2040 läsa igenom den en gång till. Sedan bör de ompröva sitt deltagande och lämna den, vänligt men bestämt.