Syre har pratat med Juliana Santi, lärare i arkeologi vid Universidade Federal de Rondônia (UNIR) som ligger i Amazonasregionen i norra Brasilien.

Santis forskningsgrupp har funnit material och data som ekar från resultaten av andra arkeologiska undersökningar i centrala Amazonas och som tyder på att människorna som levde i Sydamerika innan kolonialiseringen konstruerade stora byggnader, levde i omfattande bosättningar och stannade på samma ställe under lång tid, i större utsträckning än man tidigare trott.

Fynden har också lett till slutsatsen att människorna odlade växter, bedrev växelbruksodling och antagligen hade en viss djurhållning.

– Om en grupp stannar på ett och samma ställe under lång tid och inte tar hand om resurserna blir de snart knappa. Med den nya informationen kan vi se att så inte var fallet utan att de som levde här tog hand om jorden på ett medvetet sätt. Vi har till exempel funnit platser med jordlager som indikerar en kontinuitet av mänskliga bosättningar i över 7 000 år, säger Juliana Santi.

Christian Isendahl, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, lyfter även fram upptäckten av gamla vattenhanteringssystem som en ytterligare indikator på långvariga och komplexa samhällen i Amazonas.

Bland annat har byggen av megadammar, som lett till utgrävningar av ett stort antal platser, skänkt nytt ljus till historiebilden. 1900-talets storskaliga skogsavverkning har också blottlagt spår av mänskliga aktiviteter, vilket blir särskilt tydligt i flygfoton tagna över regionen.

– Vi har sett många fall där byar har kopplingar till varandra och andra arkeologiska platser, vilket går att se på Google Earth. De skapade med andra ord nätverk och de var inte isolerade från världen som vi tänker oss, säger Juliana Santi.

Även uppfattningen om när de första människorna invandrade till kontinenten är i förändring. Istället för kring 11 000 år som man tidigare trott, hävdar nu vissa arkeologer att Sydamerika varit bebott i över 50 000 år.

– Tills nyligen sas det att Amazonas inte var särskilt bebott innan kolonialiseringen, att det rörde sig om små befolkningar som bosatte sig på fördelaktiga platser nära floderna. Men den forskning som finns tillgänglig säger oss nu att det själva verket fanns en mycket stor befolkning här, säger Juliana Santi.

Hur stor?

– Statiskt sett kan vi säga att för 1 000 till 2 000 år sedan fanns en befolkning lika stor som den som finns här i dag. Sedan hände förstås saker som ändrade på detta, bland annat i och med kontakten med européer. Men det fanns en tidpunkt då många folkgrupper levde här och vissa studier visar att de hade någon slags samlevnad.

Inte bara arkeologiska fynd stödjer de nya teorierna, utan även tidiga reseberättelser skrivna av européer.

Munken Gaspar de Carvajals återgivelser av sina resor längs Amazonasfloden under 1500-talet avfärdades i hundratals år som påhitt men har nu vunnit ny uppmärksamhet.

Det ansågs osannolikt att Carvajals beskrivning av flodkanterna som ”fulla av människor” stämde, liksom att de skulle ha välutvecklade vägar och storskaliga byggnader.

I en resebetraktelse från 1540-talet skriver han: ”när de såg oss kom över tvåhundra kanoter för att möta oss, var och en med tjugo eller trettio indianer, en del fyrtio. De var färggrant dekorerade med olika emblem och de som bemannade dem hade många trumpeter och trummor och pipor … De kom med så mycket väsen och rop och i sådan ordning att vi blev förbluffade.”

Han beskriver också hur man bakom dem ”kunde se mycket stora städer”. Nu verkar det troligt att vad han skrev var sant.

– Fortfarande reproduceras ofta idén om att urbefolkningen var primitiv, en underförstådd ton av att de är mindre intelligenta. Detta är ett olyckligt missförstånd, speciellt med tanke på att det nu framstår som att urbefolkningen bedrev ett hållbart jordbruk redan för flera tusen år sedan, en kunskap som vi i dag behöver mer än någonsin, säger Juliana Santi.