Det finns inga problem och inget som är svårt. Ingen smuts, ingen sjukdom, knappt ens några skuggor. Solen skiner och caffe latten är precis som den ska vara – baristan är en riktig mästare. Ingen är fattig, alla barnen leker med varandra och de vuxnas småprat får aldrig en vass egg av någonting överhuvudtaget.

Så är det i staden som Aron Schoug skriver om i sin dystopiska kortroman Lugnet före stormen före lugnet. Det enda som antyder att harmonin inte är världsomspännande är vallarna runt staden, de höga, högteknologiska vallarna som stänger ute havet som annars skulle dränka allt. Men det tänker stadsborna inte närmare på.

I deras släta, ljusa värld blir små ojämnheter stora. Som när Marianne upprörd och stressad stormar in till sin fikastund med Carina. Som när ett av barnen inte vill leka med de andra utan sitter för sig själv och sysslar med sitt. Carina vill släta till och jämna ut, och vad är det med Marianne egentligen?

Ett svagt surr hörs. Först är det bara några som hör det, Marianne och en av gubbarna som sitter och fiskar i dammen. Sedan hör allt fler det. Och sedan dundrar något helt oväntat in.

I en intervju för Vulkanmedia berättar Aron Schoug att han fick idén till boken på ett kafé i Hammarby sjöstad i Stockholm, en relativt ny stadsdel. Han gillade den harmoniska omgivningen, men det var lite för mycket.

Lugnet före stormen före lugnet är utan tvekan en allegori, men över vad? Den kan handla om den segregerade staden, där de medelklassmänniskor som kan betala för att bo sjönära, harmoniskt och nybyggt kan gå långa sträckor utan att möta någon i någon annan livssituation. Om EU i sitt fort mot yttervärlden eller om bubblan av ”business as usual” i en värld vars ekologiska balans snabbt är på väg att hamna ur spel. Eller om idén att ett samhälle är lyckligast om alla som lever där är lika varandra. Samma värderingar, samma språk, kanske samma hudfärg. En slät, ljus, harmonisk värld.

Det är en sorts science fiction – lite science och ganska mycket fiction, fast verkligheten skymtar bakom texten. Texten glider fram förrädiskt lätt, som livet i staden. Att man inte kommer någon av personerna nära är nog som det ska. Kommer man nära någon syns disharmonierna, hörs gnisslet och frågorna så mycket tydligare. I den här staden passar inte sådant. Det får stanna som ett svagt surr på andra sidan om pärmarna.