Det är fullt av folk på och omkring trapporna till Medborgarhuset i Stockholm. Ungdomar, en del med sovsäckar och liggunderlag eftersom de har övernattat på torget, många under flera nätter. Andra som står med plakat, eller utan, och visar sitt stöd. Tjejen med mikrofonen heter Fatemeh Khavari och är talesperson för Ensamkommandes förbund.

Manifestationen har pågått i snart två veckor nu. Den har spritt sig till Göteborg, Malmö, Linköping, Luleå. Ungdomarna sitter där de sitter för att de är rädda för att bli utvisade till Afghanistan, eller för att vänner eller syskon ska utvisas. Om någon har missat det – det är krig i Afghanistan, svenska myndigheter avråder folk från att åka dit. Svenskar, alltså. Men Migrationsverket anser att det finns några lugnare hörn i landet och att det därför är lugnt att skicka asylsökande tonåringar till en flygplats i Kabul.

För många av ungdomarna är Afghanistan ett främmande land där de inte känner någon. De flesta av dem är hazarer och därmed svårt förföljda i Afghanistan, deras föräldrar har flytt till Iran eller Pakistan för flera år sedan. Även där är förföljelsen så svår att de har tagit enorma risker för att komma i säkerhet, och nu riskerar de att hamna ur askan i elden.

De kräver att få tala med Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och förklara sin situation. Men han har sagt nej och skickat ett mejl där han hänvisar till ett möte med nätverket tidigare i sommar. ”Jag besvarade era frågor och försökte förklara varför vissa människor behöver skydd i Sverige och andra inte. Svaren jag gav då är desamma som i dag.”

Det är både cyniskt och aningslöst. Vad väntar han sig? Att de ska säga: ”Javisst, visserligen är jag en tonåring på väg att skickas iväg till ett land i krig där jag redan på grund av min härkomst är lovligt byte för talibanerna. Men generaldirektören har förklarat varför jag inte är en människa som behöver skydd i Sverige, så nu packar jag min lilla väska och säger hej då.”

När migrationsminister Helene Fritzon vågade sig till torget hade hon inget särskilt att säga. Inte mer än att hon litar på Migrationsverkets bedömning och att systemet är ”det system vi har och då är det rättssäkert”. Med den definitionen av rättssäkerhet kan vi lika gärna skrota begreppet helt.

Förvisso kan en minister inte hur som helst ändra en myndighets beslut, men möjligheter finns. Det är bara fegt att gömma sig bakom en bedömning som uppenbarligen endast är avsedd för just detta: som förevändning för att skicka människor i döden. Tonåringar, barn.

Inte ens i dessa tider är det förenligt med svensk lag att tvångsutvisa människor till ett land i krig, och det blir inte tillåtet för att man säger att det är det. I mejlet till de demonstrerande ungdomarna skriver Mikael Ribbenvik att ”konflikten måste drabba alla i landet” för att vara ett hinder för utvisning. I själva verket säger lagen att ingen ska utvisas som löper ”en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt”.

Det gäller uppenbarligen de här afghanska ungdomarna.

– Vad är det ni väntar på? Varför är ni inte här? Det är ni som kan stoppa utvisningarna till Afghanistan, säger Fatemeh Khavari under presskonferensen tisdag eftermiddag.

I Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping och Luleå demonstrerar ungdomar för att slippa utvisas till ett land i krig.

– I dag hela landet, i morgon hela världen, säger Khavari.

Manifestationen på Medborgarplatsen har tillstånd till och med den 23 augusti, men ungdomarna tänker fortsätta tills utvisningarna stoppas. Nu börjar visserligen skolan och alla kan inte vara kvar. Men de har en plan, och det var för att berätta om den som de kallade till presskonferens.

– Vi kommer att strejka i alla skolor. De elever som inte kan sitta med oss på Medborgarplatsen och som måste tillbaka till skolan kommer att sitta på golvet under lektionstid. I början kommer vi att vara få, men vi kommer att få stöd av de andra eleverna, säger Fatemeh Khavari.

Att kasta ord i ansiktet på ungdomarna om vilka människor som behöver och inte behöver skydd i Sverige är inte värdigt. Ställ in utvisningarna, ge dem amnesti, och sedan kan vi diskutera rättssäkerhet och ansvar.