För drygt 20 år sedan, innan folkmordet, var Rwanda ett mycket patriarkalt samhälle och kvinnorna i parlamentet var som mest 18 procent. Nu finns det inget land i världen som ens är i närheten när det gäller kvinnlig representation. Landet har gjort en rejäl resa. Och det politiska budskapet är tydligt: ”kvinnorna först”. Vi reste till Rwanda för att se hur det påverkar landet och hur jämställt det är.

En dryg timmes bilfärd utanför huvudstaden Kigali, förbi majsfält och bananträd, bort från asfalten och in på jordvägar, håller ett kvinnokooperativ till. Vävstolarna står uppradade längs väggarna, sjalar och tröjor ligger i högar och trådrullar skymtas i ett halvöppet skåp. Här får fattiga kvinnor en möjlighet till försörjning och självständighet. Divine Muzinanenge berättar att hon kan tjäna 40 000 rwandiska franc under en månad, vilket motsvarar ungefär 400 kronor. Det är inte mycket, men det gör att hon kan hjälpa sin familj.

Divine Muzinanenge växte upp nära gränsen till Demokratiska republiken Kongo i väster. Hon har aldrig gått i skolan, istället hjälpte hon till i familjehemmet tills hon fick möjlighet att åka till vävkooperativet Isano.

– Jag försöker bygga mig en framtid här. Jag är fortfarande ung, men jag hoppas på att gifta mig och få barn om några år, och då vill jag kunna bidra till familjens försörjning.

Flera av kvinnorna har rest långt. De bor tillsammans i de tre rummen med våningssängar. Någon har med sig sitt barn. De säger alla att de är tacksamma över att kunna jobba, så var det inte förut.

”… jag hoppas på att gifta mig och få barn om några år, och då vill jag kunna bidra till familjens försörjning.”

Divine Muzinanenge vill bygga en egen framtid och kan nu tjäna ungefär 400 kronor i månaden i vävkooperativet.

– Förr skulle kvinnor bara vara hemma, ta hand om barn och laga mat. Kvinnan kunde inte ens ta i pengar. Och det var nästan bara pojkar som gick i skolan. Men nu är det bra, nu kan vi ju till och med sitta i regeringen, säger Chadia Nahimana, en av kooperativets grundare.

Brytpunkten kom efter ett av de blodigaste folkmorden i världens historia. Den 6 april 1994 startade mardrömmen som skulle ta död på nästan en miljon människor, framför allt från folkgruppen tutsier. Förövarna var tusentals. Och som ofta i konflikter användes våldtäkt som ett vapen och många kvinnor hölls som sexslavar. Efter hundra dagar stoppades folkmordet av Rwandan Patriotic front, det parti som fortfarande styr landet.

Rwanda var ett sönderslaget land och folket traumatiserat, men landet har sedan dess haft en stark ekonomisk och social utveckling. Återuppbyggandet av landet har gått i snabb takt och försoningsprocessen anses framgångsrik. Rwanda har bland den lägsta brottsligheten i Afrika och i dag lever forna folkmordsdrabbade och förövare sida vid sida, bevarar freden.

Det som hade skett fick aldrig ske igen. Diskriminering skulle bekämpas. Ingen skulle längre vara hutu eller tutsi, nu var alla rwandier. Och kvinnor, som fått stå bakom så länge, skulle komma först.

Växande kvinnorörelse

Nu, när vi åker dit en vår 23 år senare, är det 64 procent kvinnor i parlamentet – högst kvinnlig representation i världen. Det har inte kommit av sig själv, det har krävts politisk vilja. Dessutom har landet haft en växande kvinnorörelse efter folkmordet.

2003 antogs landets nya konstitution. Enligt den ska 30 procent av platserna på beslutsfattande poster vara reserverade för kvinnor. I parlamentet finns också några platser för unga människor och personer med funktionshinder. Resterande platser är inte reserverade för någon grupp.

– Vårt land kommer från en väldigt diskriminerande bakgrund, konstitutionen försöker att rätta till det, säger Rose Rwabuhihi, chef för Gender monitoring office, som jobbar med att säkerställa att jämställdhetslagar implementeras.

Hon har ett stort kontor i norra delen av huvudstaden Kigali. Genom hennes fönster går det att se parlamentsbyggnaden på en av stadens många kullar, en bit bort längs en väg som till stor del trafikeras av ”moto-taxis”. Rose Rwabuhihi säger att kvotering har varit nödvändig.

– När man har människor som haft makt i evigheter, som länge haft tillgång till utbildning, som har varit politiker och ledare, så kan man inte be människor som inte haft den möjligheten att tävla mot dem. Utan kvotering kommer det att ta evigheter. De som har varit efter har nu en chans att komma ikapp. Samtidigt har inte landet, gräsrötterna, varit vana att ledas av en kvinna. Men det berodde inte på att kvinnorna inte kunde, de var inte där för att de var diskriminerade. Det är en mänsklig rättighet att inte bli exkluderad.

 

”Vi har inte lyft fram det här som en konflikt, utan att det istället handlar om att komplettera varandra. Vi fokuserar på vad folk kan tjäna på det, inte vad som tas ifrån en.”

Rose Rwabuhihi, chef för Gender monitoring office, jobbar med att säkerställa att jämställdhetslagarna genomförs.

Hur påverkar det landet att ha en majoritet kvinnor i parlamentet?

– Vi tror först och främst att det sänder ett demokratiskt budskap, och en uppmuntran till yngre generationer att delta. Jag tror också att det definitivt medför att genusfrågor blir mer synliga. Men vi har också män som driver de frågorna, säger Rose Rwabuhihi.

Flera lagar har ändrats. Kvinnor kan i dag ärva sina föräldrar och sin make, de kan ha ett bankkonto och äga mark. De kan ta lån och starta företag. Lagen säger också att lönen ska vara lika för kvinnor och män. Sexuella trakasserier är förbjudna, likaså våldtäkt inom äktenskapet.

– De här 20 åren har varit en period av enorm förändring. Det finns en stark politisk vilja att genomföra det. Det finns också finansiellt stöd, säger Rose Rwabuhihi och berättar att samtliga politiska partier måste ha en genusbudget med en plan på vad de ska göra inom området och hur det ska finansieras.

Hur upplever du att den här stora förändringen mottas av folk?

– Kvinnorna gillar det, men jag tror inte heller att männen är missnöjda. Vi har inte lyft fram det här som en konflikt, utan att det istället handlar om att komplettera varandra. Vi fokuserar på vad folk kan tjäna på det, inte vad som tas ifrån en. Om någons dotter studerar, blir stärkt och får möjligheter, då stärker det hela familjen. Vi försöker visa på fördelarna för människor och för nationen. Men med det sagt ska man inte tro att allt är perfekt. Det finns motstånd, okunskap och brist på förståelse. Vissa är villiga att dela makten och andra är mindre villiga. Det handlar om tid – traditioner och tankesätt går inte att ändra på en dag. Men det finns framför allt många unga människor som vill ha förändring.

Förebilder viktigt

På andra sidan Kigali ljuder musik och sång ur ett rum på en film- och musikskola. En del av eleverna har fått stipendier för att kunna studera här, och stipendierna går till tjejer, eftersom, som en av lärarna säger:

– Presidenten har varit tydlig: ”nu är det kvinnorna först”.

En av studenterna är 19-åriga Nadine Niyiturinze.

– Ända sedan jag var en liten flicka har jag drömt om att göra film. Jag vill visa att en kvinna kan bli vadsomhelst. En kvinna kan bli fotograf, filmskapare och producent. Men i Afrika tror jag att det finns många tjejer som är blyga och som inte vågar göra sånt här. Jag vill visa dem att de kan göra vad de vill. Det en man kan göra, det kan också jag göra.

Vad betyder det att ha många kvinnor inom det politiska området?

– De kan lättare förstå våra problem och föra dem vidare. De fungerar också som förebilder. De visar att alla dörrar är öppna nu, säger Nadine Niyiturinze.

 

”Jag vill visa dem att de kan göra vad de vill. Det en man kan göra, det kan också jag göra.”

Nadine Niyiturinze, 19 år, studerar på en film- och musikskola i Kigali.

En av förebilderna är Esperance Nyirasafari, minister för Gender and family promotion. En anledning till att hon gav sig in i politiken var att hon ville visa andra kvinnor att det går. Men hon ser det också som en plikt. Hon hade möjlighet att studera och inspirerades av landets då nya ledarskap som sa att utveckling bara kan lyckas om kvinnor spelar en central roll.

– Jag kände en plikt att bidra till den socioekonomiska utvecklingen. Kvinnor borde inte reduceras till offer, utan snarare få egenmakt, utvecklas och bli aktörer för förändring.

Och Esperance Nyirasafari ser resultat. Minskad fattigdom, bättre ekonomi för kvinnor, fler går i skolan och kvinnor äger mer mark. Hon berättar att det också har gjorts satsningar inom hälsoområdet och att mödradödligheten har gått från 1 071 dödsfall per 100 000 födslar år 2000 till 210 år 2015.

Dessutom har kvinnor en stor del i bevarandet av freden, bland annat har den feministiska och fredsbevarande organisationen Pro-Femmes Twese Hamwe varit drivande i att kvinnor ska inkluderas i återuppbyggnaden av landet. Sedan folkmordet har de vuxit och består nu av 58 medlemsorganisationer.

Pro-Femmes Twese Hamwe ger utbildning i fredsbevaring, konflikthantering, medling och försoning. Tillsammans med det rwandiska justitiedepartementet har de utbildat tusentals ”abunzi”, som medlar i landsbygdstvister som inte tas till en modern domstol. De har också utbildat domare som prövar folkmordsbrott, samt lett integrationsprogram för frigivna folkmordsdömda, överlevare och soldater.

Fattigdom stor utmaning

Mycket har förändrats till det positiva, men det finns förstås stora utmaningar. Till exempel våld mot kvinnor.

– Att få folk att rapportera är svårt, en del tänker att våldet är normalt eller att det måste stanna inom familjen. Men vi ser framsteg, det är fler som anmäler, säger Rose Rwabuhihi.

Landet har startat upp 28 center som erbjuder stöd till dem som har utsatts. Där går det att få gratis hjälp: vård, terapi, socialhjälp med mera.

En annan stor utmaning är fattigdomen. Rwandier är i överlag ett fattigt folk som lever på landsbygden, och kvinnor hör till de fattigaste.

I vävkooperativet Isano ser få, eller inga, andra alternativ än att försörja sig på att väva. De flesta av kvinnorna där har hiv, de har inte gått i skolan eller så har de slutat skolan i förtid för att det inte har funnits tillräckligt med pengar.

 

80 % har mödradödligheten minskat mellan 2000 och 2015 i Rwanda.

En av dem säger att hon kanske skulle kunna jobba med frukt, bära runt mangofrukter på ett fat och sälja till folk i stan. Men då tror hon inte att hon skulle kunna ta hand om sitt barn lika bra som nu.

Känner ni att de kvinnorna som sitter i parlamentet representerar er?

– De pushar andra kvinnor. De pratar för oss som fortfarande är långt nere, säger kooperativgrundaren Chadia Nahimana.

Men om Rwanda är en demokrati råder det delade meningar om. Sida pekar på att det finns negativa tendenser vad gäller demokratisk utveckling och yttrandefrihet, att det saknas en verklig politisk opposition i landet, det civila samhället är svagt, pressfriheten är begränsad och censur motiveras med att såren från folkmordet inte ska rivas upp. Sida uppger att de fåtal regimkritiker som vågar göra sina röster hörda trakasseras och hotas.

Rose Rwabuhihi anser att Rwanda är en demokrati.

– Vi på Gender monitoring office har övervakat parlamentsval och lokala val, och det vi har sett är demokrati. Det finns ett antal partier och vi har inte sett några som är förbjudna att kampanja. Jag tror inte heller att någon på gatan är förbjuden att prata.

Många vi möter i Rwanda, kvinnor och män, pratar om satsning på kvinnor som positiv och de säger att presidenten Paul Kagame är älskad av folket. 98 procent har i en folkomröstning också röstat för en konstitutionsändring som innebär att han kan ställa upp som presidentkandidat i ytterligare tre val och därmed sitta kvar som president till 2034. Det finns en rädsla bland folk för vad som ska hända om han inte längre är president, han har bevarat freden och skapat ekonomisk tillväxt. Rwandier har fått det bättre.

Men en taxichaufför påpekar att man inte kan veta vad folk tycker innerst inne, att folk inte alltid talar från hjärtat.

Den 4 augusti var det val i Rwanda igen. Sedan länge har det stått klart vad resultatet skulle bli – Paul Kagame sitter kvar. Folket har röstat fram sin kandidat, men han är också deras enda riktiga kandidat. Någon opposition finns knappt och presidenten fick så mycket som 99 procent av rösterna.

Källa: The world factbook/CIA