Skolplikten är komplicerad, samtidigt som det är en oerhörd positiv rättighet och delvis ett skydd mot dåliga hemförhållanden är den också ett gravt ingrepp i varje barns och dess vårdnadshavares privatliv. Oavsett om barnen far illa, skulle ha chansen att åka jorden runt eller bara har andra drömmar om sitt liv tvingas de närvara under ungefär 7 000 lektionstimmar utspridda över nio år. Just rätten för människor att fatta sina egna beslut är hårt ansatt nu. Inte långt efter att regeringen återinfört värnplikten föreslår de nu en utökad skolplikt. Man vill ta ytterligare ett läsår i anspråk av våra barn, och nu gäller det de väldigt unga. Sexåringarna.

Med orden ”Alla barn ska få en bra start in i skolan. Förskoleklassen ger en jämlik start i barns upptäckande av språk, matematik och andra kunskaper” skickar Gustav Fridolin lagförslaget som innebär att förskoleklassen ska inkluderas i skolplikten, som förlängs med ytterligare ett år, på remiss till lagrådet. Utgångspunkten att det handlar om jämlikhet är intressant och återkommer gång på gång. Dels i remissen och dels i utredningen i sig. Med tanke på de stora problem vi har med ojämlikheten i skolan är det rimligt att försöka göra något åt det. Skolan lyckas allt sämre med det kompensatoriska uppdraget och de bakomliggande socioekonomiska faktorerna, som till exempel föräldrarnas bakgrund och utbildningsnivå, blir allt mer avgörande för elevernas resultat. I ljuset av detta söker jag febrilt i utredningen som ligger till grund för lagförslaget.

Jag söker, men det finns inte. Inte någonstans i utredningen framgår det hur det går för de cirka 2 000 elever som avstår förskoleklassen i dag. Inte någonstans i utredningen framgår det vilken socioekonomisk bakgrund dessa elever kommer ifrån. Det enda jag finner är en rad på sidan 209, under ”övriga konsekvenser”, där det framgår att det inte finns någon statistik över hur stor andel av barnen som har utländsk bakgrund. Det framgår inte ens vad de 2 000 barnen gör istället. Utan vidare kommentarer konstateras att ”utredningen antar att de resterande barnen är hemma med någon familjemedlem eller tas om hand på något annat sätt, om föräldrarna arbetar eller studerar”.

Skolministern lägger alltså fram ett förslag som tänker tvinga 2 000 sexåriga barn extra till skolan varje morgon, utan att ens ha undersökt vilka de är, varför de inte går dit eller hur det går för dem i dag.

Det låter helt befängt – ett lagförslag om att tvinga fler barn till skolan i jämlikhetens tecken, och man har inte undersökt om det hjälper? Det blir faktiskt lite värre än så. I lagrådsremissen framförs att IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) tillstyrker förslaget för att forskningen visar att närvaro i förskoleklassen stärker de svaga elevgrupperna. Vad man väljer att inte nämna är att samma IFAU i samma remissyttrande konstaterar att när förskoleklassen gjordes obligatorisk i Norge fann de ingen sådan effekt bland dem som tidigare valt att inte delta.

Det är dock lätt att förvillas av siffrorna, för skolplikten handlar inte bara om de 2 000 barnen, även om ingreppet rimligen är störst i deras liv. Istället handlar det lika mycket om de barn som redan går i förskoleklass, men där föräldrarna väljer att låta barnet avstå någon dag eller någon vecka, kanske för att en morfar eller kusin kommer på besök, kanske för att göra en resa, eller helt enkelt för att föräldrarna gör bedömningen att barnet inte orkar just nu. För de barnen innebär skolplikten plötsligt ett nytt ok, varje ledighet, varje vila, hemmalek eller resa blir på nåder eller inte alls.

När Skolverket undrar hur kopplingen mellan utnyttjad ledighet och senare problem i skolan ser ut är svaret talande. ”Eftersom skolformen i dag är frivillig och det inte heller finns någon närvaroplikt behöver ledigheter för närvarande inte beviljas och det finns därmed ingen grund för statistik avseende kopplingen mellan utnyttjad ledighet och en senare problematisk skolsituation.” Med andra ord: Vi vet inte, vi har inte undersökt det.

Regeringen misstroendeförklarar föräldrarna utan att besvara de viktigaste frågorna. Vilka drabbas? Hur drabbas de? Kommer det någon till gagn? Det är ett illa utrett förslag som slår i blindo och ändå har regeringen mage att kalla inskränkningarna i elevernas och vårdnadshavarnas liv för ”proportionerliga”. Förhoppningsvis är riksdagen klok nog att skicka ärendet på återremiss tills frågorna är utredda eller ännu hellre avslå förslaget direkt.