Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden.
Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.