På torsdagsförmiddagen kom beskedet i frågan som alla väntat på: regeringen sitter kvar, men det blir en ombildning. Två ministrar, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman, får gå och ersätts av Tomas Eneroth respektive Morgan Johansson. Samtidigt tar även Heléne Fritzon över Morgan Johanssons post som migrationsminister.

Denna rockad var troligen det smartaste Stefan Löfven kunnat göra under det rådande politiska läget. Genom att sparka Anna Johansson som är ansvarig för det departement som Transportstyrelsen tillhör och Anders Ygeman som kände till uppgifterna om säkerhetsskandalen men ändå inte vidtog några åtgärder visar Löfven att han är handlingskraftig och ansvarsfull. Samtidigt visar han, genom att han låter försvarsminister Peter Hultqvist, som alliansen också riktade en misstroendeförklaring mot, sitta kvar, att han inte viker sig helt för alliansens krav utan har förmågan att hålla huvudet kallt och agera självständigt. Peter Hultqvist hänger dock fortfarande löst, alliansen har meddelat att de kommer gå vidare med sin misstroendeförklaring mot honom i höst när riksdagen öppnar igen och Åkesson har sagt att SD kommer stödja den, vilket innebär att han kommer få sluta i alla fall.

Samtidigt som man kan beundra Löfven för detta taktiska drag finns det också anledning att vara kritisk till de proportioner den här skandalen har fått under de senaste dagarna. Än så länge vet vi fortfarande relativt lite om vad det är för information som eventuellt kan ha läckt ut och det är heller inte helt glasklart vilket ansvar ministrarna har i det hela. Det är dock helt rätt att låta pröva om riksdagen, som ju är direkt vald av folket, har förtroende för ministrarna och om så inte är fallet bör de också ta konsekvensen och avgå. Detta behöver dock inte vara så dramatiskt som många medier vill få det att verka. Även ministrar kan begå fel och en regering bör inte stå och falla med det.

Mycket av den diskussion som har utbrutit efter att säkerhetsläckan uppdagades har egentligen handlat väldigt lite om politik och mer om individuella misstag. Jag ser en risk i detta, att de enskilda misstagen hotar att överskugga den större politiska bilden. Bortsett från den här skandalen finns det många anledningar till att vara kritisk till såväl Johansson, Ygeman och Hultqvist som till andra ministrar i regeringen.

Anna Johansson har i sin roll som infrastrukturminister bland annat varit ansvarig för att Förbifart Stockholm kommer byggas trots att den väntas ge upphov till enorma koldioxidutsläpp och gör att Sverige knappast kommer lyckas med målet att minska biltrafiken med 25 procent i storstäderna fram till år 2030. Anders Ygeman har beundrats av många för sin förmåga till handlingskraft men samtidigt har han tillsammans med Morgan Johansson varit med och format en stenhård politik mot flyktingar. Hultqvist slutligen har både låtit införa värnplikten igen och bidragit till att Sverige har närmat sig Nato, bland annat genom Aurora 17 – den enorma militärövning som kommer att hållas i Sverige i år.

Allt detta, som förmodligen kommer göra mycket större skada än informationsläckan, tenderar dock att hamna i skymundan eftersom det är svårare att hävda att ministrarna har begått fel här utan att också ta politisk ställning.

Ända sedan alliansen tog över makten 2006 har det skett en fokusförändring där allt mer har kommit att handla om saker som ansvarsfullhet och förmåga att regera effektivt istället för det faktiska politiska innehållet. Det är lätt att bara klandra allianspartierna för den här utvecklingen, men faktum är att Socialdemokraterna har varit minst lika delaktiga. Ordet ”ansvar” kommer nu lika ofta ur Stefan Löfvens mun som det gjorde ur Fredrik Reinfeldts.
Självklart är det viktigt att politiker tar ansvar och inte begår misstag som kan få långtgående konsekvenser. Men det viktigaste måste ändå vara vad man vill med politiken. Glömmer vi det är vi ute på en väldigt farlig väg.